Leva farligt

Nu har jag klippt i både det ena och det andra. Det var länge sen jag satte saxen i ett sticke, så jag behövde friska upp minnet, och det gjorde jag med hjälp av den utmärkt tydliga och informativa bildserien i två avsnitt som Eva-Lotta Staffas la upp på sin blogg tidigare i våras (tusen tack för det!):

1) Klippa upp

2) Kanter

Eftersom jag är extrarädd om fårafilten fick ett annat projekt ställa upp som övningsobjekt först.

bild (16)

Det är en fäll i halländsk binge som nu ska blockas, så småningom monteras på fårskinn och därefter få ett eget inlägg.

Det hela såg väl ut att avlöpa skapligt, så jag kände mig tillräckligt säker för att gå vidare med fårafilten och nu sitter jag och stickar ”första” kanten, som utgörs av drygt 900 maskor. Det är en sann fröjd. Vilket fantastiskt garn! Fast lite varmt blir det allt. Tur att man har en fläkt. Och markiser.

bild (14)

bild (15)

Bröllopsblomster

I dag för en månad sen gifte vi oss. Det var litet och enkelt. Och ändå så stort.

bild (13)

Min vackra bukett. Omsorgsfullt fotograferad och därmed på sätt och vis bevarad för framtiden, men jag vill ha något mer konkret också. Något att ta i. Fortsätta hålla i. En fortsättning.

bild (11)

Och det som då ligger närmast till hands för mig är och förblir ju garn. Därför: provkartor från Jamieson & Smith, rutpapper, färgpennor, pärlbyttor. Kludd, lek, grubbel. Stay tuned.

Man har väl principer

Häromveckan beställde jag två härvor sockgarn från Wollmeise, egentligen mest för att se vad det är alla väsnas om så dant. Jag fick nys om den här för ett tag sen och blev rätt sugen på att sticka den, men när jag kollade upp det rekommenderade garnet visade det sig att det är en helt galen cirkus kring det. Det går inte att få tag i såvida man inte sitter i givakt framför webbshoppen vid bestämda tider och, när shoppen väl öppnas, är extremt snabb i vändningarna så att ingen knycker det man har lyckats paxa ur ens kundkorg! Sånt där halabaloo är jag allergisk mot, man har väl principer, men samtidigt lovordar folk verkligen garnet och det såg ju onekligen härligt ut. Så jag beställde hem två härvor sockgarn för att kolla läget. Igår kom det. Jag kan aldrig vänta med att öppna garnpaket, så jag slet upp det direkt i bilen.

bild (8)Snyggt och redigt paket. På baksidan var det fullt med tyska sticktermer översatta till engelska och förutom garnet hade de lagt med en liten påse gummibjörnar. Jag äter inte godis, men det gör min man, och rart var det ju hur som helst.

Jaha, och så GARNET DÅRÅ. Jag tror att jag nu så smått begriper cirkusen kring detta, för kära nån vad gött det är. Otroligt djupa, nästan glödande färger, och ljuvligt att ta i.

bild (9)

Jag är inte i första hand en sockstickerska, jag vill ha svarta, tunna köpestrumpor i ekologisk bomullstrikå, men jag har alltid Eunny Jangs Bayerische i bakhuvudet, och det här garnet vore verkligen ett så pampigt projekt värdigt. Annars kan det bli en tunn sommartopp/tröja till någon vuxen eller ickevuxen person. Eller mössor eller tunna höstvantar. Och på fredag morgon klockan åtta sitter jag säkert på pass framför datorn för att försöka knipa en härva spetsgarn till den där sjalen. En princip som inte kan omvärderas är ingen bra princip. 

 

Kaschmir till min mor

Här har vi ett par meter mosstickning i någon väldigt len kaschmirhistoria från RYC som jag hittade i gömmorna när vi flyttade i fjol och nu har färdigställt samt befransat. Förhoppningen är att min mor ska finna den så pass osticksig att hon kan tänka sig att linda den om halsen framåt hösten.

bild (6)

Exakt vilket garn det rör sig om vet jag tyvärr inte, jag hittade inga banderoller, men det är supermjukt och var väldigt fint att sticka i. Färgen lyckas jag inte göra rättvisa – här nedan blev den ju snarast pistaschskrikig – men den är alltså ljust gröngrå. Precis samma färg som mammas ögon.

bild (5)

Nu ska den slås in i ett utan-någon-särskild-anledning-alls-paket och skickas till mamma. Det är inte säsong för halsdukar, men jag gillar att ha saker klara i förväg och lägga undan ett par månader. Det blir som att få en present sen när det väl blir dags att börja använda dem. Man hinner ju glömma lite. Och paket kan man gott skicka lite oftare, bara för att det är roligt.

bild (7)

Två inlägg på samma dag!

I dag fick snoppkaninen en melankolisk liten kompis.

Man blev ju lite orolig först. ”Vad är det HÄR för en pungkula nu då”, sa min man och suckade lite när han såg det hela ta sin början. Man får förstå honom. Han tvingades ju följa snoppkaninens tillblivelse på ganska nära håll.

bild (3)

Men sen redde det ut sig rätt bra. Kolla fötterna. De är ju så söta att man dör.

bild (1)Mönstret är från Ysolda Teague och heter ”Elijah”. Jag har stickat på strumpstickor strl 2 mm och det gick väl åt ett halvt restnystan Rowan 4 Ply Soft i ljust gråblått. Det blev en ganska liten och fast fant, precis som jag hade tänkt mig. Till ögon fick han franska knutar. Några såna hade jag inte gjort på flera år, så där fick jag friska upp minnet en aning med hjälp av Youtube.

Ja, det var nog allt jag hade på hjärtat i dag.

Bit ihop och kom igen då

Här ser vi en sedan mycket länge färdigstickad Brownstone äntligen försvinna ner i djupet. Intill ser vi en förväntansfull grammatiktantsfot.

bild-28Här återser vi Brownstone – nu färdigtvättad och tydligen som en följd därav minst TVÅ STORLEKAR STÖRRE än vad som avsetts. Grammatiktantsfötterna, vad utstrålar de? Bestörtning. Uppgivenhet.

bild-29 Min man är stor och lång, men inte så här stor och lång. Tröjan var lite pösig när han slutprovade den, men inte så här pösig.

Nu får tröjan torka bäst den har lust, utan nålar och pill. Sen repar jag upp den, härvar om garnet, tvättar det igen och stickar om tröjan hel och hållen. Från början. Inte i storlek XL, inte med några short rows på bakstycket och definitivt inte med samma grovlek på stickorna.

Så här är det. Det är sånt här man lär sig av. Fast exakt vad jag har lärt mig vet jag inte än. Är det månne så att Shelter generellt tappar all sans och balans i tvätten, eller rör det sig om ett handhavandefel från min sida? Var vattnet för varmt? För kallt? Fick tröjan ligga i blöt för länge? Det ska visa sig.

I går snoppkaniner, i dag Läderlappar

bild-26En Läderlappssymbol!

bild-25Om man syr ihop den blir det en hjälmmössa till en liten person. Jag gjorde två. Det tog en långfilm.

Mönstret är från Anita Gunnars ”Vantar, mössor, sockor och vantar” och jag vill inte prata om vilket garn jag använde. Men det gick åt 30 gram per mössa, dvs drygt ett halvt nystan. På stickor 2,5.

Nya upplevelser/färdigheter/insikter i samband med detta sticke:

– Fyrfläta är roligt och snyggt, men jag borde ta reda på om den på något sätt kan göras mindre krullningsbenägen.

– Snygga kanter får man om man lyfter sista maskan med garnet framför.

Nu ska jag sätta mig och klippa upp fårafilten. Håll tummarna.

Den filosoferande snoppkaninen

Jag stretar vidare med fårafilt och andra åbäken och varvar med lite småpjoller också. Bland annat har det blivit en snoppkanin!

bild-23Ja, det är inget att hymla med – armar och ben ser inte ut som armar och ben utan som något helt annat, och mitt färgval gör inte saken bättre (eller sämre, beroende på hur man väljer att se det). Fast varför fästa sig vid sådana små detaljer? Jag stickade färdigt och krönte det hela med en liten sidennos och en tämligen tom Panduroblick.

BNhVD2jCEAEp5GO.jpg-large

”Roten ur hypotenusan minus Nortons teorem gånger rymden.”

Det var klurig och rolig stickning. Man börjar med huvudet, fyller det och plockar sen upp maskor till hals och kropp på det. Armar, ben och öron stickas likadant, så det blir inget sömmande. Bitvis var det riktigt svårmanövrerat – det där vecket i öronbasen är inget man får till i en handvändning, men det går!

bild-24

Här ska det alltså stickas öron. Man dricker många koppar te. Man svär. Men det går. Allt går.

Mönstret är Ysolda Teagues ”Sophie” och vilket garn det är behöver ni ju inte ens gissa.

Vad nytt har jag då lärt mig/prövat på/insett i samband med detta sticke?

– Osynlig ”loop cast on”. Roligt. Beskrivs här. 

– Grafting. Det har jag fuskat ihop många gånger förut men nu hittade jag en väldigt bra beskrivning på hur man gör.

– Om jag ska fortsätta sticka såna här små krumelurer får jag nog försöka hitta kortare strumpstickor, för det blir lätt i bökigaste laget med de i vanlig längd. Maskorna till öronen ovan tog jag upp på strumpstickor men sen blev det faktiskt att jag stickade de första varven på tapisserienålar…

Avd. sånt som bara blev sådär

Nu ska jag visa ett före detta gammalt UFO som jag har grävt fram ur gömmorna och förbarmat mig över. Det är Blithe från Kim Hargreaves i 4 Ply Cotton från Rowan (numera taget ur produktion). Jag köpte det på den underbara tiden då man kunde beställa garnpaket direkt från hennes sajt. Å, det var magiskt. Man gick där och väntade och längtade efter att varje ny kollektion skulle släppas, och så släpptes den äntligen och då satt man en halv förmiddag framför datorn och dreglade av fröjd. Sen räknade man veckopengen och kom fram till att man inte hade råd men likväl beställde man – och efter ett par veckor fick man gå till posten och hämta ett ljuvligt paket med garn, knappar, snygg beskrivning och en liten namnlapp, allt omsorgsfullt inslaget i silkespapper och ombundet med ripsband. Det var en så kallad KÖPUPPLEVELSE av det mer positiva slaget.

Numera får man köpa sitt garn på annat håll, men Kims sticken kan fortfarande försätta mig i ett svårt dregeltillstånd emellanåt. Det fanns ett och annat i den senaste kollektionen som var jättefint. Men det ska vi inte prata om nu.

Den ursprungliga halsringningen har ni ju redan sett. Numera ser den ut så här i stället:

bild-17

Det blev ju bättre, förstås. Men resten… Nja. Det var ett helsike att få ärmarna på plats utan att det såg ut som att jag hade sytt med fötterna. När jag provade att tråckla fast dem med sytråd först och sy efter med garnet sen blev det bättre, då satt allt ju redan där det skulle och jag kunde fokusera på att försöka få sömmen någotsånär acceptabel visuellt sett. Men lyckat blev det tyvärr inte.

bild-15

Jag älskar modellen i sig, jag tycker att spelet mellan slätstickning och aviga är fint och allt som har många små knappar gillar jag per automatik, men bomullsgarn är ju så himla oförsonligt, minsta lilla ojämnhet syns. Undrar om den skulle bli det minsta intressant om man stickade upp den i ullgarn – skulle aviga/räta-mönstret framträda tillräckligt bra?

bild-16

Nåväl – det är sånt här man lär sig av. Jag strävar vidare med Elizabeth Zimmermanns uppmaning i minnet: ”Knit on, with confidence and hope, through all crises!”

bild-14