Hulda och jag

Hallå, gamla blogg. Nu har jag stickat en jättefin tröja – en Hulda av Kristin Wiola Ødegård. Jag köpte garn till den i Oslo i somras Det var varmt, men sånt hindrar inte en stickerska. Skåda detta himmelrike på Husfliden i Glasmagasinet.

Senare på kvällen satt jag på hotellrummet med denna skatt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag älskar TRÖJMÄNGD.

Den korallfärgade längst upp till vänster ingick i de ordinarie färgerna i beskrivningen, men jag stod länge och tvekade på den i affären. Jag gillar den inte – jag ogillar den ganska intensivt, till och med. Men jag tyckte mycket om den färdiga tröja som Wiola visade upp, så jag bestämde mig för att ge det hela en chans och ta med den i alla fall. Den mörkrosa näst längst ner till vänster fick följa med som bonus bara för att jag tyckte att den var så fin och kanske ville försöka få med den i tröjan på något sätt.

Sen när jag väl började sticka insåg jag att jag absolut inte kunde ha med den korallfärgade – den skrek i ögonen på mig. Inte heller den mörkrosa blev bra. Det slutade med att jag alltså använde färre färger och att jag fick stuva om en hel del. Både oket och ärmsluten är omstickade många gånger. Oket blev lite mer rosa än jag är van vid, men jag tycker att det är fint i kontrast till det mörkröda och det gröna. Och som vanligt är det rätt tillfredsställande att helt enkelt inte ge sig – att fortsätta tills det blir bra. Repa upp och göra om tills allt makar sig på plats.

Ärmsluten satt jag uppe med nästan en hel natt. Jag blev inte nöjd med mönstringen och inte med färgerna heller, så jag experimenterade mycket med färgerna i det stora partiet som till sist blev grönt och gult, och jag bytte den sista smala bården till en annan som också fanns med i oket. Men till sist kände jag att det satt – och det fick jag bekräftat även dagen efter, när jag kom tillbaka och tittade på det hela med utsövda ögon. De ”pratar” inte riktigt med oket, det ser jag – de är tätare både färg- och mönstermässigt – men jag tycker att det funkar ändå. Jag blir glad av dem och tänker att det finns både möss- och vantpotential i detta också.

Sen var det bara gråvit slätstickning i många dagar. Många långfilmer blev det.

Och sen blev det fästfest. Man ångrar aldrig inköpet av en riktigt bra sax.

Och så här blev den! Det var så länge sen jag stickade ett rejält ullplagg till mig själv att jag hade glömt bort hur underbart det är att ha på sig. Det värmer ju ända in i själen – på samma sätt som en vedspis gör. Och den sitter bra och är jätteskön att ha under jackan när det blåser. Så fort jag får jullov ska jag sticka något mer till mig själv. Kanske en fair isle-mönstrad väst eller kanske mera norskt.

 

Traktortröjan

Här ser vi traktortröjan in action på några bilder från i våras. Jag är rätt nöjd med den. Spanarn tycker att garnet sticks lite och så gillar han faktiskt inte såna här runda ok – han tycker att det känns som att hela tröjan följer med när han höjer armen, så han trivs bättre i tröjor med raglanärm eller vanlig rak isättning. Och jag som nästan bara har stickat oktröjor till den stackarn. Men traktorerna tycker han blev bra, även om det inte syns riktigt att det är John Deere-traktorer, och färgerna gillar han, så det blir nog en del användning ändå i höst.

Jobbigt med vårbruk, men någon måste göra det.

Beskrivningen är alltså från Sandnes och heter Traktorgenser 1308-14. Det gröna garnet är Sandnes Smart i färgen 8264 och det beige är Rowan Purelife Organic Wool i färgen 601 Parsley.

Den lyxiga randiga

Jag fick ju garnet till evighetssjalen Rayures i födelsedagspresent av mig själv häromåret. Jag såg fram emot att använda den ihop med min älskade åskblå gamla Gunila Axén-jacka som jag köpte på rea i Axénbutiken i Göteborg år 1998 – å, vad jag saknar den butiken! Jackan kostade 700 kronor på rea, och syrran och jag diskuterade länge och väl huruvida en fattig jur. stud. som jag verkligen fick lov att lägga 700 kronor på en jacka. Så här 20 år senare kan jag meddela att inget annat plagg jag äger har tjänat mig så väl och så länge, så det var bra att jag till sist bestämde mig för att hosta upp de där slantarna.

Men det där med jackan var en parentes. Det var väldigt trevligt att sitta och sticka alla de där ränderna, men den färdiga sjalen kom till mycket mindre användning än jag hade hoppats. Färgerna klär mig helt enkelt inget vidare, men ovan nämnda syrra är som ni ser ursnygg i den, så den fick flytta hem till henne i stället (men jackan får hon aldrig).

IMG_6870Vinterljus i Varberg.
IMG_6860

Mönstret heter alltså Rayures och är skapat av Amy Miller för Quince & Co. Garnet heter Finch och är nåt av det lyxigaste jag nånsin har stickat i. Jag fick som vanligt problem när jag skulle montera, jag är urkass på smygmaskor. Först blev det avigräffla och sen fick den blå randen fyra varv och den vita bara två, men man får vackert stå på tills det blir bra, så det redde sig till sist.

IMG_6957

Bubblor och ränder

Jag har stickat en Bubble & Squeak. Det var roligt och resultatet kommer att bli mycket användbart.

IMG_5941

Bubblig enasida, slätrandig andrasida.IMG_5944

Jag tror att jag använde stickor 2,5. Ganska mycket av resterna från Rayures-sticket gick åt. Jag älskar den mörkgrå nyansen. Den perfekta mjukisbyxfärgen. Den vore nåt att sticka sig en liten klänningskofta i.IMG_5946

Ylleolle

I dag ska det inte handla om mössor, tro det eller ej, men barnsticke är det förstås fortfarande. Jag har inte tid med några storsticken nu. Barnattiraljer och vantar är vad som hinns med. Gott så – snart är ungen 14 och helt ointresserad av att umgås med mor. Jag kan sticka storkoftor då. Gråta över hur hastigt tiden flyr och sticka storkoftor.

Loki fram

Dagens barnsticke är som synes ännu en Loki. Den lilla svarta från i höstas är urvuxen. Jag påbörjade den här nya i januari och avslutade den bara nån vecka senare. Nu har den varit i bruk ett par veckor och jag måste ju verkligen säga det vi alla redan vet – ylleolle är ett mycket bra plagg. Lagom varmt, lagom svalt. Och så väldigt mycket skönare för ögat än miljöfarlig uniformsfleece från det där företaget som börjar på P…

Loki bak

Garnet heter Louet Riverstone. Jag köpte det på Strikk i Göteborg för evigheter sen med målsättningen att sticka en Little Majolica till Kommandoran, men det blev aldrig av. Det var härligt att sticka i och färgerna är fantastiska men så värst imponerad av kvaliteten är jag inte – tröjan har som sagt varit i bruk ett par veckor men den filtar och noppar sig redan. Jag har en del kvar i andra färger också men det får nog bli mössor av det.

loki och luva

Jag älskar Loki. Och den här lilla knäppisen.

 

Höstklyscheri

IMG_5312Jaha, nu ruskar det i ordentligt osv. Bärbuskarna är nedklippta, växthuset är städat och persikoträdet skiftar i orange och rött. Det känns som att det var i går det dignade av frukt. Tiden går rasande fort när man har ett litet pyre som babblar och joggar och härjar och bånglar och krånglar och snarkar och skrattar och gömmer sig och hittar och tappar och välter och gungar och sjunger.

Höst och vinter är min bästa tid. Svalka, luft som går att andas, nystart. På hösten ska man köpa nya manchesterjeans och gå igenom sitt pennfack ordentligt. Ett par tjocka sticketröjor och ett par duktiga kängor behöver man. Och gärna en ny kurs av något slag att sätta tänderna i.

I år lägger jag främst krutet på sticketröjorna, och särskilt då dylika till lilleman. Clara drog igång en KAL i somras som jag inte var sen att haka på – och tro’t eller ej, men jag slutförde faktiskt också, och med skapligt resultat dessutom.

IMG_5330 Loki av Ragga Eiriksdóttir. Garnet, Eco-Alpaca från Viking, hade jag i stashen redan. Det var faktiskt så att jag inom en kvart från det att jag anmält mig till KAL:en hade börjat lägga upp. Underbart att bara kunna stega upp för trappan och rota fram nåt som passar. Det HAR onekligen sina fördelar att vara garnhoarder.

Koftan stickas uppifrån och ner och klipps upp efter blockningen. Flerfärgsstickningen blev väl sådär – min rundsticka var för kort och allt kändes lite tjorvigt, så jag hittade aldrig flytet och allt jämnade inte ut sig i blockningen. Fullt dugligt blev det likväl. Okmönstret är verkligen vackert. Om jag gör en till i nästa storlek får den nog förbli en tröja, just av den anledningen.

IMG_5300Det var väldigt snålt med steekmaskor, så jag fegade ur och övergav tanken på att sätta i blixtlås. Det kändes tryggare att bara klämma dit knappar i stället. Även dem hade jag i stashen. Jag tror att jag kanske köpte dem på Knapp-Carlsson i Göteborg när jag letade knappar till den giftgröna koftan

IMG_5329Det är inte lätt att fota barnet numera, det har alltför bråttom. Så värst många rakt-framifrån-bilder blir det sannerligen inte. ”Daggeeee, titta hiiiiit lite då.”

Helgerån

Helgerån eller ej – detta strumpmönster och detta garn har legat och viskat mitt namn i evigheter, så i våras fick de tu bli ett och så får resultatet heta Raspberry Creams i stället för Waffle Creams. Jag kanske stickar ett par i någon mindre skrikig färg så småningom för att jämna ut det hela.

bild (36) copyJätterolig stickning var det. Jag älskar bayerska flätor och den där våfflade strukturen är väldigt skön mot huden. Jag glömmer mellan varven hur otroligt skönt det är med handstickade strumpor. Egentligen skulle jag inte vilja ha något annat på fötterna vintertid.

Den enastående stickerskan Viffla har gjort en variant av de här strumporna, där storflätan delar upp sig vid hälen och sedan fortsätter längs hälen respektive foten. Väldigt vackert. Jag hittar inget blogginlägg om dessa strumpor, men jag ska komma ihåg idén om jag skulle få tid att sticka ett par mer diskreta våfflor framöver.

Avd. sånt som blev sjukt bra

 

tangled-yoke-5

Här har vi min gallgröna ”Tangled Yoke Cardigan” av Eunny Jang.

Garnet är Rowans Felted Tweed i nyansen ”Pickle”.

tangled-yoke-4

När jag började planera det här sticket i Herrens år 2008 visade det sig att nyansen jag hade valt skulle utgå (mina älsklingsfärger gör alltid det), så jag fick jaga som en vettvilling för att få tag i den – jag dammsög verkligen nätbutikerna och mejlade kors och tvärs med alla möjliga stackars människor på andra sidan Atlanten, men det lönade sig ju. Jag fick tag i mitt garn till sist och har fyra eller fem nystan kvar, faktiskt. De ska användas med andakt när det rätta projektet kommer i min väg.

Vågrät flätstickning hör åtminstone inte min vardag till, men när jag väl fick kläm på det var det magiskt roligt. All flätstickning blir ju logisk efter en stund, flätorna visar själva vart de ska. Jag minns att jag stickade hela oket i ett sträck, det gick inte att lägga ifrån sig.

tangled-yoke-3

Som vanligt hade jag problem med kanterna. Jag slarvar ofta med planeringen där och plockar upp för tätt, vilket ju bara resulterar i sladder och slafs. Den här framkanten gjorde jag nog om två gånger innan den blev som den skulle. Knapparna hittade jag på Wincents garner i Stockholm, om jag minns rätt.

tangled-yoke-1

Jag började alltså sticka den här 2008, så den har legat och väntat länge. Men i höst åker den på! Den kommer att bli extra fin till en enkel, svart ylleklänning och täta strumpor, men den står sig nog ihop med ett par jeans också. Jag är så stolt över den! Den inbegriper så mycket av det som gör stickningen så lockande: bra material, färgglädje. fiffiga konstruktioner, nytt och gammalt tänk i ljuv förening. Omsorg. Sticka genast en egen, du som inte har gjort det än!

Leva farligt

Nu har jag klippt i både det ena och det andra. Det var länge sen jag satte saxen i ett sticke, så jag behövde friska upp minnet, och det gjorde jag med hjälp av den utmärkt tydliga och informativa bildserien i två avsnitt som Eva-Lotta Staffas la upp på sin blogg tidigare i våras (tusen tack för det!):

1) Klippa upp

2) Kanter

Eftersom jag är extrarädd om fårafilten fick ett annat projekt ställa upp som övningsobjekt först.

bild (16)

Det är en fäll i halländsk binge som nu ska blockas, så småningom monteras på fårskinn och därefter få ett eget inlägg.

Det hela såg väl ut att avlöpa skapligt, så jag kände mig tillräckligt säker för att gå vidare med fårafilten och nu sitter jag och stickar ”första” kanten, som utgörs av drygt 900 maskor. Det är en sann fröjd. Vilket fantastiskt garn! Fast lite varmt blir det allt. Tur att man har en fläkt. Och markiser.

bild (14)

bild (15)

Två inlägg på samma dag!

I dag fick snoppkaninen en melankolisk liten kompis.

Man blev ju lite orolig först. ”Vad är det HÄR för en pungkula nu då”, sa min man och suckade lite när han såg det hela ta sin början. Man får förstå honom. Han tvingades ju följa snoppkaninens tillblivelse på ganska nära håll.

bild (3)

Men sen redde det ut sig rätt bra. Kolla fötterna. De är ju så söta att man dör.

bild (1)Mönstret är från Ysolda Teague och heter ”Elijah”. Jag har stickat på strumpstickor strl 2 mm och det gick väl åt ett halvt restnystan Rowan 4 Ply Soft i ljust gråblått. Det blev en ganska liten och fast fant, precis som jag hade tänkt mig. Till ögon fick han franska knutar. Några såna hade jag inte gjort på flera år, så där fick jag friska upp minnet en aning med hjälp av Youtube.

Ja, det var nog allt jag hade på hjärtat i dag.