Prickekoftan

Hej gamla blogg! Jag har haft det tjyvtjockt med jobb och husrenovering på sistone, därav tystnaden. Hösten blir förhoppningsvis lugnare, åtminstone på jobbfronten. Ett hus blir ju aldrig färdigt.

Här har vi nu Prickiga koftan, som har varit klar i evigheters evighet men som inte har fallit lillen i smaken förrän nu på senare tid. Tiden då man kunde klä honom i sånt man själv tyckte kunde vara trevligt är sen länge förbi.

prickig kofta

Koftan är stickad i restgarner från min ganska omfattande Felted Tweed-stash. Det är och förblir ett av mina älsklingsgarner – jag älskar hur det lägger sig tillrätta i flerfärgsstickningen, hur gött det ”fyller” och hur mjukt det är. Den heter Priktrøje och beskrivningen finns i Lene Holme Samsöes bok ”Babystickning på stickor 3” – en jättefin bok som är full av härliga små plagg men som tyvärr också är så risigt översatt att jag tänker köpa ”fortsättningsboken” med mönster för större barn, ”Barnstickning på stickor 3,5-4”, på originalspråket danska i stället. Det dammiga gagget om flick- respektive pojkplagg och ”feminina vantar” etc undgår man dock inte genom att byta språk… Jag vill ha stickböcker med BARNKLÄDER, tänk att det ska vara så svårt att hitta. Om jag hade minsta lilla fallenhet för mönsterkonstruktion skulle jag skriva en själv.bild (14) - KopiaNåväl. Det här var ett rent ljuvligt sticke fram till det stadium som kan beskådas ovan. Sen var det dags för prickarna – se nedan – och då blev det mest pilligt och svärordigt. Jag ska inte sitta och pillra med fair isle på avigsidan mer. Jag ska sticka runt och steeka.

bild (15) Lite knöligt, men det la sig fint i blockningen sen.

Lite att växa i! Enligt mina Ravelry-anteckningar valde jag strl 2 år, men den är allt rätt stor, så jag undrar om det verkligen stämmer…

kofta

Gladkoftan

regnbåge3

Detta plagg är Dags käraste ägodel. Han har en alldeles för liten jeansjacka som han älskar väldigt mycket också men denna regnbågskofta är likväl solklar etta på Daggetoppen. Han får massor av komplimanger för den och är alltid mycket noga med att visa alla knapparna (som jag efter mycket om och men hittade på Panduro, av alla ställen) och berätta lite om de olika färgerna.

regnbåge

Det är ju Claras regnbågskofta, förstås, i Peruvian Highland Wool från Filcolana. Jag köpte garnet en torsdag och sen var väl koftan klar på söndagen. Det var så härligt att sitta där och fylla ögonen med all denna färg, det gick bara inte att sluta. Jag har känt mig rätt beige till såväl det yttre som det inre på sistone, så jag mådde gott av detta FÄRGVRÄK. Och jag blir glad av att se resterna – det gick åt ett halvt nystan per färg, ungefär, så egentligen skulle jag ju kunna sticka en kofta till och ge åt nån annan liten unge – i garnskåpet. Jag ska fylla på med lite mer gladfärg i stashen. Rätt vad det är behöver man lite färgterapi.

regnbåge2Eftersom Dag är en lång drasut la jag till två varv på varje rand. A-linjeökningarna utelämnade jag och jag hade nog kunnat hoppa över de förkortade varven i nacken också och helst även gjort halsringningen mindre. Dagge tycker att garnet är lite för sticksigt så han måste ha långärmat under, men det är också den enda invändningen han har. ”Jag MÅSTE ha gladkoftan, mamma.”

Koft-KAL

Nu ska jag ta kontroll över mitt mönsterkonstruktionsfuskeri och lära mig på riktigt – med hjälp av Stickamera och Dödergöks koft-KAL. Min egen kropp är stadd i alltför genomgripande förvandling för att det ska vara nån idé att ta mått på den just nu, men Dagge behöver alltid koftor och jag har massor av mörkblå jättefin gammal tweed som länge har mumlat om att den vill bli just kofta. Jag stickar provlapp i kväll.

Och allt jag har att säga för övrigt är att det är underbart att det äntligen börjar lacka mot jul nu. Som jag har längtat. Hela långa året. Ända sen januari. Trevlig advent på er!

bild (57)

 

Nej tack, sa Kommandoran

För några år sen när min kompis Jempan och jag som vanligt var ute och drog på stan efter jobbet råkade vi på en underbar liten garnaffär i Gamla stan. Jag minns inte vilken gata det var, men den låg mer åt Skeppsbrohållet än Riddarholmen. Affären drevs sen många år tillbaka av en väldigt rolig och rar gammal dam. Vinter efter vinter hade hon stått där framför värmefläkten och huttrat eftersom värden aldrig kom sig för att göra nåt åt värmen.

Massor av härlig ull hade hon. Jag gick därifrån med två härvor Karamell Ingela från Visjögarn och beskrivningen till Johanne Ländins Karin Kurbits-vantar och tänkte att jag skulle komplettera med en bra bottenfärg bara, men sen blev det inget av det vantsticket. Och sen blev det inget. Och sen blev det inget. Och sen blev det plötsligt en Fledgling Featherweight.

bild (52)Garnet började ropa på mig nån gång i somras, och eftersom Kommandoran skulle börja skolan och jag ville ge henne något – en tröja med tusen inbyggda kramar – till första skolveckan blev det en sån här. Förskräckligt roligt hade jag, och förskräckligt pilligt blev det, för halva ena härvan hade på något sätt försvunnit på vägen så jag fick hushålla och trixa och fixa för att få schatteringarna identiska på ärmarna. Samma gulorange och rosa färgomgång måste räcka till båda ärmarna, så jag fick sticka några varv på ena, ta av garnet, byta till andra ärmen, sticka några (eller ibland kanske bara ett) varv på den, byta ärm igen… Ett oändligt splajsande! Men det gick ju vägen. Och roligt var det, som sagt.
bild (53)Jag älskar färgerna. Det gör nog Kommandoran också egentligen, men hon tycker att garnet är sticksigt och hade hellre velat ha en vanlig kofta som man kan knäppa. Den här blir ju mer som en bolero och det tycker hon känns mysko. Men det är lugnt. Jag kanske låter Dagges polare J ta över den i stället, eller också repar jag upp den och stickar en helt sagolik farfarströja till honom!

Avd. sånt som blev sjukt bra

 

tangled-yoke-5

Här har vi min gallgröna ”Tangled Yoke Cardigan” av Eunny Jang.

Garnet är Rowans Felted Tweed i nyansen ”Pickle”.

tangled-yoke-4

När jag började planera det här sticket i Herrens år 2008 visade det sig att nyansen jag hade valt skulle utgå (mina älsklingsfärger gör alltid det), så jag fick jaga som en vettvilling för att få tag i den – jag dammsög verkligen nätbutikerna och mejlade kors och tvärs med alla möjliga stackars människor på andra sidan Atlanten, men det lönade sig ju. Jag fick tag i mitt garn till sist och har fyra eller fem nystan kvar, faktiskt. De ska användas med andakt när det rätta projektet kommer i min väg.

Vågrät flätstickning hör åtminstone inte min vardag till, men när jag väl fick kläm på det var det magiskt roligt. All flätstickning blir ju logisk efter en stund, flätorna visar själva vart de ska. Jag minns att jag stickade hela oket i ett sträck, det gick inte att lägga ifrån sig.

tangled-yoke-3

Som vanligt hade jag problem med kanterna. Jag slarvar ofta med planeringen där och plockar upp för tätt, vilket ju bara resulterar i sladder och slafs. Den här framkanten gjorde jag nog om två gånger innan den blev som den skulle. Knapparna hittade jag på Wincents garner i Stockholm, om jag minns rätt.

tangled-yoke-1

Jag började alltså sticka den här 2008, så den har legat och väntat länge. Men i höst åker den på! Den kommer att bli extra fin till en enkel, svart ylleklänning och täta strumpor, men den står sig nog ihop med ett par jeans också. Jag är så stolt över den! Den inbegriper så mycket av det som gör stickningen så lockande: bra material, färgglädje. fiffiga konstruktioner, nytt och gammalt tänk i ljuv förening. Omsorg. Sticka genast en egen, du som inte har gjort det än!