Varannan sockor

Tanke inför det nya året: att det vore bra om jag stickade sockor lite oftare. Varannan vatten heter det ju när man är på lokal, och varannantänket är förstås applicerbart på alla möjliga områden i livet, så det vore fint om ungefär varannan grej jag stickar i år kunde få vara en socka. Det är inte mycket som går upp mot att ta på sig en hemstickad socka, skönare plagg finns faktiskt inte, och det känns så töntigt att gå och köpa nåt som man är fullt kapabel att tillverka själv.

Jag börjar med ett par Charlotte, designade av Erika Guselius:

DSC_7908 Ingen skriver mer omsorgsfulla stickbeskrivningar än Erika Guselius, hon är verkligen en mästare på att få snirklor och knorklor att gå ihop alldeles självklart logiskt och tjusigt på slutet. DSC_7912 Garnet är Koigu Painter’s Palette Premium Merino, även kallat KPPPM, i den glödrödorange höstfärgen 1110. Jag köpte det i New York för nästan tio år sen (på den tiden då riktigt härligt sockgarn inte var alldeles enkelt att få tag i i Sverige), men så är det ju ibland – saker och ting kan behöva ligga till sig. Rätt vad det är dyker rätt projekt upp. Jag har ett par härvor kvar som det nog får bli helt släta sockor av.DSC_7911

Helgerån

Helgerån eller ej – detta strumpmönster och detta garn har legat och viskat mitt namn i evigheter, så i våras fick de tu bli ett och så får resultatet heta Raspberry Creams i stället för Waffle Creams. Jag kanske stickar ett par i någon mindre skrikig färg så småningom för att jämna ut det hela.

bild (36) copyJätterolig stickning var det. Jag älskar bayerska flätor och den där våfflade strukturen är väldigt skön mot huden. Jag glömmer mellan varven hur otroligt skönt det är med handstickade strumpor. Egentligen skulle jag inte vilja ha något annat på fötterna vintertid.

Den enastående stickerskan Viffla har gjort en variant av de här strumporna, där storflätan delar upp sig vid hälen och sedan fortsätter längs hälen respektive foten. Väldigt vackert. Jag hittar inget blogginlägg om dessa strumpor, men jag ska komma ihåg idén om jag skulle få tid att sticka ett par mer diskreta våfflor framöver.

En halv Viajante

bild (28)Susanna undrade hur jag alls hinner sticka numera. Svaret är att det gör jag inte – frånsett sån här hjärndödhetsstickning där man bara bränner rakt på utan att ens egentligen behöva vara vid medvetande och som man bara släpper rätt ner när Spanarn har vält eller vaknat eller bara allmänt virrat till det. Räta räta räta räta i evighet amen.

Jag gillar färgen väldigt mycket. Den skiftar rent otroligt – ibland är den bara stumt grå, ibland skimrar den i hundra olika havsgröna nyanser. Hur själva sjalen blir återstår att se, den känns mest som ett otympligt skynke i nuläget. Jag tänker mig att min yngsta syster Rainbow Warrior kanske ska ha den. Hon klär sig egentligen enbart i svart (fram till rätt nyligen enbart i svart AKRYL, huga! Hon har dock skådat alpackaljuset nu, så det är lugnt) men det här garnet går i precis samma toner som hennes ögon och skulle vara så vackert mot hennes röda hår, och hon har faktiskt vid ett tillfälle sagt att hon möjligen skulle kunna tänka sig något enstaka kulört plagg. Vad hon nu menade med kulört. Ljussvart, kanske? Grågrönt kanske är för skrikigt?

Jag längtar efter att få sticka nåt svårt. Eller åtminstone en sån här. Jag vet inte när jag såg en vackrare kofta senast. Men vi vet ju hur det blir när jag ska sticka nåt i Shelter.

Kaschmir till min mor

Här har vi ett par meter mosstickning i någon väldigt len kaschmirhistoria från RYC som jag hittade i gömmorna när vi flyttade i fjol och nu har färdigställt samt befransat. Förhoppningen är att min mor ska finna den så pass osticksig att hon kan tänka sig att linda den om halsen framåt hösten.

bild (6)

Exakt vilket garn det rör sig om vet jag tyvärr inte, jag hittade inga banderoller, men det är supermjukt och var väldigt fint att sticka i. Färgen lyckas jag inte göra rättvisa – här nedan blev den ju snarast pistaschskrikig – men den är alltså ljust gröngrå. Precis samma färg som mammas ögon.

bild (5)

Nu ska den slås in i ett utan-någon-särskild-anledning-alls-paket och skickas till mamma. Det är inte säsong för halsdukar, men jag gillar att ha saker klara i förväg och lägga undan ett par månader. Det blir som att få en present sen när det väl blir dags att börja använda dem. Man hinner ju glömma lite. Och paket kan man gott skicka lite oftare, bara för att det är roligt.

bild (7)

I går snoppkaniner, i dag Läderlappar

bild-26En Läderlappssymbol!

bild-25Om man syr ihop den blir det en hjälmmössa till en liten person. Jag gjorde två. Det tog en långfilm.

Mönstret är från Anita Gunnars ”Vantar, mössor, sockor och vantar” och jag vill inte prata om vilket garn jag använde. Men det gick åt 30 gram per mössa, dvs drygt ett halvt nystan. På stickor 2,5.

Nya upplevelser/färdigheter/insikter i samband med detta sticke:

– Fyrfläta är roligt och snyggt, men jag borde ta reda på om den på något sätt kan göras mindre krullningsbenägen.

– Snygga kanter får man om man lyfter sista maskan med garnet framför.

Nu ska jag sätta mig och klippa upp fårafilten. Håll tummarna.

Avd. sånt som bara blev sådär

Nu ska jag visa ett före detta gammalt UFO som jag har grävt fram ur gömmorna och förbarmat mig över. Det är Blithe från Kim Hargreaves i 4 Ply Cotton från Rowan (numera taget ur produktion). Jag köpte det på den underbara tiden då man kunde beställa garnpaket direkt från hennes sajt. Å, det var magiskt. Man gick där och väntade och längtade efter att varje ny kollektion skulle släppas, och så släpptes den äntligen och då satt man en halv förmiddag framför datorn och dreglade av fröjd. Sen räknade man veckopengen och kom fram till att man inte hade råd men likväl beställde man – och efter ett par veckor fick man gå till posten och hämta ett ljuvligt paket med garn, knappar, snygg beskrivning och en liten namnlapp, allt omsorgsfullt inslaget i silkespapper och ombundet med ripsband. Det var en så kallad KÖPUPPLEVELSE av det mer positiva slaget.

Numera får man köpa sitt garn på annat håll, men Kims sticken kan fortfarande försätta mig i ett svårt dregeltillstånd emellanåt. Det fanns ett och annat i den senaste kollektionen som var jättefint. Men det ska vi inte prata om nu.

Den ursprungliga halsringningen har ni ju redan sett. Numera ser den ut så här i stället:

bild-17

Det blev ju bättre, förstås. Men resten… Nja. Det var ett helsike att få ärmarna på plats utan att det såg ut som att jag hade sytt med fötterna. När jag provade att tråckla fast dem med sytråd först och sy efter med garnet sen blev det bättre, då satt allt ju redan där det skulle och jag kunde fokusera på att försöka få sömmen någotsånär acceptabel visuellt sett. Men lyckat blev det tyvärr inte.

bild-15

Jag älskar modellen i sig, jag tycker att spelet mellan slätstickning och aviga är fint och allt som har många små knappar gillar jag per automatik, men bomullsgarn är ju så himla oförsonligt, minsta lilla ojämnhet syns. Undrar om den skulle bli det minsta intressant om man stickade upp den i ullgarn – skulle aviga/räta-mönstret framträda tillräckligt bra?

bild-16

Nåväl – det är sånt här man lär sig av. Jag strävar vidare med Elizabeth Zimmermanns uppmaning i minnet: ”Knit on, with confidence and hope, through all crises!”

bild-14

En liten köttfärgad kofta

Ett litet sitta-framför-tv:n-och-måsta-ha-något-för-händer-pyssel, alltså. Det såg så bedrövligt ut i början – flera olika nyanser (udda nystan, som sagt) som inte såg ut att gifta sig så värst, och så de råa rätstickningskanterna som jag alltid tycker är så skräpiga. Rätstickning ÄR inte det vackraste jag vet, men ju mer omsorgsfull finish desto bättre blir det. Och jag vet ju hur skönt det är att ha på sig. Stunsigt och elastiskt och levande.

Ja, vilket armt litet barn som klär i denna färg, det återstår att se. Jag vet inte vilken ört som har gett denna nyans – vet du?

Mönstret är ”Tomten” ur den genialiska Elizabeth Zimmermanns lika genialiska bok ”Knitting Without Tears”. Jag har en halvfärdig tröja till lilla systerdottern Kommandoran som ligger på vänt ute i stickkorgen i vardagsrummet och som även den är stickad efter EZ:s ”grundrecept”, men den spar vi till ett senare inlägg. Den är inte särskilt växtfärgad, kan jag säga. Där snackar vi snarare rosa, glitter och guld. Det är kontrasterna som gör tillvaron intressant.