Kärleksgåva

farafiltenfarafiltenfarafiltenfarafilten

När jag såg Kate Davies ”Rams & Yowes” första gången tänkte jag att om jag någon gång skulle få barn skulle jag sticka den. Den blev en symbol för något jag verkligen hoppades på i livet. Och sen väntade jag ju plötsligt barn och det var inga konstigheter alls, men jag vågade ändå inte riktigt. Inte av vidskeplighet – just i barnavseendet är jag, tro det eller ej, realist. Jag var 37 år när jag blev gravid för första gången, och jag hade massor av folk omkring mig som hade påbörjat familjebildningsförsöken långt före mig och fått genomleva alla möjliga sorger. Jag visste allt om vad som kan gå snett, jag visste att det inte alls var säkert att vi faktiskt skulle få träffas på riktigt, lilla pyret och jag. Så jag tog det lite lugnt med allt. Jag var inte galet orolig men inte galet salig heller. Jag låg lågt, bara. Men så en morgon förra våren, den 17 mars, låg jag i sängen och sa godmorgon till bebisen. Strök med öppen handflata över magen. Tryckte försiktigt på ena sidan – och fick en enorm, välriktad spark till svar, rätt i handflatan. HEJ MAMMA! Det var inte första sparken, men det var något speciellt med den. Den var som ett meddelande. Jag steg upp och gick raka vägen för att beställa garn till bebisens fårafilt.

farafilten

Mitt lilla barn, som jag ju faktiskt fick träffa. Han är ju här nu, med sina tjocka små lår och sin jätteglugg mellan tänderna och sitt kvillerskratt. Och min man, som står bakom kameran. Och havet och himlen. Och hantverket. Kvinnokonsten. Kärleksgåvan.

Leva farligt

Nu har jag klippt i både det ena och det andra. Det var länge sen jag satte saxen i ett sticke, så jag behövde friska upp minnet, och det gjorde jag med hjälp av den utmärkt tydliga och informativa bildserien i två avsnitt som Eva-Lotta Staffas la upp på sin blogg tidigare i våras (tusen tack för det!):

1) Klippa upp

2) Kanter

Eftersom jag är extrarädd om fårafilten fick ett annat projekt ställa upp som övningsobjekt först.

bild (16)

Det är en fäll i halländsk binge som nu ska blockas, så småningom monteras på fårskinn och därefter få ett eget inlägg.

Det hela såg väl ut att avlöpa skapligt, så jag kände mig tillräckligt säker för att gå vidare med fårafilten och nu sitter jag och stickar ”första” kanten, som utgörs av drygt 900 maskor. Det är en sann fröjd. Vilket fantastiskt garn! Fast lite varmt blir det allt. Tur att man har en fläkt. Och markiser.

bild (14)

bild (15)

Äntligen – ena fårafilt

Kolla här då! Garnet tycks ha varit på villovägar ett tag innan det nådde mig, men nu är det alltså dags. Snabbmiddag, tekopp, rota fram älsklingssticka nr 3 och så LÄGGA OPP!

bild-10

Detta ska alltså bli den fullkomligt enastående filten Rams and Yowes av Kate Davies, en av mina favoritdesigners, och garnet är från Jamieson & Smith. Jag har längtat länge efter att få prova det.

Garnet ska enligt utsago också räcka till den lilla fåraprydda baskern Sheep Heid som även den kan skönjas på bilden om man kisar ordentligt. Det vore väl trevligt!