Hulda och jag

Hallå, gamla blogg. Nu har jag stickat en jättefin tröja – en Hulda av Kristin Wiola Ødegård. Jag köpte garn till den i Oslo i somras Det var varmt, men sånt hindrar inte en stickerska. Skåda detta himmelrike på Husfliden i Glasmagasinet.

Senare på kvällen satt jag på hotellrummet med denna skatt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag älskar TRÖJMÄNGD.

Den korallfärgade längst upp till vänster ingick i de ordinarie färgerna i beskrivningen, men jag stod länge och tvekade på den i affären. Jag gillar den inte – jag ogillar den ganska intensivt, till och med. Men jag tyckte mycket om den färdiga tröja som Wiola visade upp, så jag bestämde mig för att ge det hela en chans och ta med den i alla fall. Den mörkrosa näst längst ner till vänster fick följa med som bonus bara för att jag tyckte att den var så fin och kanske ville försöka få med den i tröjan på något sätt.

Sen när jag väl började sticka insåg jag att jag absolut inte kunde ha med den korallfärgade – den skrek i ögonen på mig. Inte heller den mörkrosa blev bra. Det slutade med att jag alltså använde färre färger och att jag fick stuva om en hel del. Både oket och ärmsluten är omstickade många gånger. Oket blev lite mer rosa än jag är van vid, men jag tycker att det är fint i kontrast till det mörkröda och det gröna. Och som vanligt är det rätt tillfredsställande att helt enkelt inte ge sig – att fortsätta tills det blir bra. Repa upp och göra om tills allt makar sig på plats.

Ärmsluten satt jag uppe med nästan en hel natt. Jag blev inte nöjd med mönstringen och inte med färgerna heller, så jag experimenterade mycket med färgerna i det stora partiet som till sist blev grönt och gult, och jag bytte den sista smala bården till en annan som också fanns med i oket. Men till sist kände jag att det satt – och det fick jag bekräftat även dagen efter, när jag kom tillbaka och tittade på det hela med utsövda ögon. De ”pratar” inte riktigt med oket, det ser jag – de är tätare både färg- och mönstermässigt – men jag tycker att det funkar ändå. Jag blir glad av dem och tänker att det finns både möss- och vantpotential i detta också.

Sen var det bara gråvit slätstickning i många dagar. Många långfilmer blev det.

Och sen blev det fästfest. Man ångrar aldrig inköpet av en riktigt bra sax.

Och så här blev den! Det var så länge sen jag stickade ett rejält ullplagg till mig själv att jag hade glömt bort hur underbart det är att ha på sig. Det värmer ju ända in i själen – på samma sätt som en vedspis gör. Och den sitter bra och är jätteskön att ha under jackan när det blåser. Så fort jag får jullov ska jag sticka något mer till mig själv. Kanske en fair isle-mönstrad väst eller kanske mera norskt.

 

Traktortröjan

Här ser vi traktortröjan in action på några bilder från i våras. Jag är rätt nöjd med den. Spanarn tycker att garnet sticks lite och så gillar han faktiskt inte såna här runda ok – han tycker att det känns som att hela tröjan följer med när han höjer armen, så han trivs bättre i tröjor med raglanärm eller vanlig rak isättning. Och jag som nästan bara har stickat oktröjor till den stackarn. Men traktorerna tycker han blev bra, även om det inte syns riktigt att det är John Deere-traktorer, och färgerna gillar han, så det blir nog en del användning ändå i höst.

Jobbigt med vårbruk, men någon måste göra det.

Beskrivningen är alltså från Sandnes och heter Traktorgenser 1308-14. Det gröna garnet är Sandnes Smart i färgen 8264 och det beige är Rowan Purelife Organic Wool i färgen 601 Parsley.

Tröjor till mina killar

Min man och jag har känt varandra halva livet och varit ett par i sju år, och först nu har jag lyckats sticka honom en tröja – en Brownstone, designad av Jared Flood. I sanningens namn ska sägas att jag började på den för rätt många år sen, men denna till synes enkla tröja har varit allt annat än enkel att få ihop (man kan läsa lite om eländet här), och mitt i alltihop kom det ju barn och hus och det hela och eftersom jag rent allmänt är extremt bra på att påbörja men sämre på att fullfölja hamnade tröjan rätt långt ner i projektkorgen.

Oceaner av slätstickning, oceaner av te, just inga oceaner alls av tålamod. Tröjan blev helt enorm efter tvätt och blockning. Jag stickade om den, denna gång med en mängd justeringar, och blockade den knappt alls eftersom jag fick för mig att den tänkte växa till ett smärre segel även andra resan. Det gjorde den naturligtvis inte – den blev tvärtom för liten. Urtöntig med fjuttkorta ärmar. Men då fick det helt enkelt räcka. Jag tvättade den oerhört eftertryckligt och blockade den bryskt och då blev den äntligen bra.Snygg krage, snygg raglan, snygg livskamrat.

Ovan: actionbild. Nedan: materialsportbild. Jag kanske stickar nåt mer i Shelter nån gång, det är ju egentligen ett helt fantastiskt garn, men då får det bli dubbla provlappar först.

Även min lilla kille får en tröja vilken dag som helst nu. Jag ska bara brodera avgaser på den först. Med maskstygn.

Den lyxiga randiga

Jag fick ju garnet till evighetssjalen Rayures i födelsedagspresent av mig själv häromåret. Jag såg fram emot att använda den ihop med min älskade åskblå gamla Gunila Axén-jacka som jag köpte på rea i Axénbutiken i Göteborg år 1998 – å, vad jag saknar den butiken! Jackan kostade 700 kronor på rea, och syrran och jag diskuterade länge och väl huruvida en fattig jur. stud. som jag verkligen fick lov att lägga 700 kronor på en jacka. Så här 20 år senare kan jag meddela att inget annat plagg jag äger har tjänat mig så väl och så länge, så det var bra att jag till sist bestämde mig för att hosta upp de där slantarna.

Men det där med jackan var en parentes. Det var väldigt trevligt att sitta och sticka alla de där ränderna, men den färdiga sjalen kom till mycket mindre användning än jag hade hoppats. Färgerna klär mig helt enkelt inget vidare, men ovan nämnda syrra är som ni ser ursnygg i den, så den fick flytta hem till henne i stället (men jackan får hon aldrig).

IMG_6870Vinterljus i Varberg.
IMG_6860

Mönstret heter alltså Rayures och är skapat av Amy Miller för Quince & Co. Garnet heter Finch och är nåt av det lyxigaste jag nånsin har stickat i. Jag fick som vanligt problem när jag skulle montera, jag är urkass på smygmaskor. Först blev det avigräffla och sen fick den blå randen fyra varv och den vita bara två, men man får vackert stå på tills det blir bra, så det redde sig till sist.

IMG_6957

Varannan sockor

Tanke inför det nya året: att det vore bra om jag stickade sockor lite oftare. Varannan vatten heter det ju när man är på lokal, och varannantänket är förstås applicerbart på alla möjliga områden i livet, så det vore fint om ungefär varannan grej jag stickar i år kunde få vara en socka. Det är inte mycket som går upp mot att ta på sig en hemstickad socka, skönare plagg finns faktiskt inte, och det känns så töntigt att gå och köpa nåt som man är fullt kapabel att tillverka själv.

Jag börjar med ett par Charlotte, designade av Erika Guselius:

DSC_7908 Ingen skriver mer omsorgsfulla stickbeskrivningar än Erika Guselius, hon är verkligen en mästare på att få snirklor och knorklor att gå ihop alldeles självklart logiskt och tjusigt på slutet. DSC_7912 Garnet är Koigu Painter’s Palette Premium Merino, även kallat KPPPM, i den glödrödorange höstfärgen 1110. Jag köpte det i New York för nästan tio år sen (på den tiden då riktigt härligt sockgarn inte var alldeles enkelt att få tag i i Sverige), men så är det ju ibland – saker och ting kan behöva ligga till sig. Rätt vad det är dyker rätt projekt upp. Jag har ett par härvor kvar som det nog får bli helt släta sockor av.DSC_7911

Patriarkatet faller – under din livstid

untitled-39

Maria Lärkängs fantastiska Gudrunvantar! Jag stickade ju ett par till min syster för ett bra tag sen men ville förstås ha egna också. De har varit klara länge, bilderna är från i vintras, och jag har använt dem massor. Vi är många som går runt i Gudrunvantar och vinkar till varandra nu. Det är gött.  untitled-36Det är väldigt pillig stickning emellanåt, men så tillfredsställande samtidigt.untitled-46Garnet jag använde var dels Arwetta Classic i en fantastisk gammelrosa färg som inte riktigt kommer till sin rätt här på bilderna, och dels något vitt restgarn som jag inte har kunnat identifiera. Det rosa blev jag så förtjust i att jag beställde TRÖJMÄNGD!

Bubblor och ränder

Jag har stickat en Bubble & Squeak. Det var roligt och resultatet kommer att bli mycket användbart.

IMG_5941

Bubblig enasida, slätrandig andrasida.IMG_5944

Jag tror att jag använde stickor 2,5. Ganska mycket av resterna från Rayures-sticket gick åt. Jag älskar den mörkgrå nyansen. Den perfekta mjukisbyxfärgen. Den vore nåt att sticka sig en liten klänningskofta i.IMG_5946

Carpe röva

Jag tittar på Gilmore Girls och fixar lite julklappar. Virkar en haj (med blandade resultat – kroppen blev bra, men jag tar tacksamt emot alla era bästa stjärtfensvirkningstips) och broderar lite peppiga tändsticksaskar. Det är viktigt med ledord och valspråk i livet och just det här är nog det som har tjänat mig allra bäst genom åren. Nu carpar vi vidare bäst vi gitter någon vecka till och sen är det änteligen jullov. Då ska jag visa er Konsultens tröja – den som bara tog fem år att blocka.

carperova

Snurrfilten och skrammelkaninen

kpc-nystanNytt favoritgarn! Det heter KPC Glencoul DK och innehåller bomull och merinoull. Det finns i mängder av helt fantastiska färger och är spänstigt och fint att sticka med. Billigt är det inte, men det får bli en annan diskussion.

borjan

När jag såg den krämvita och den grönblå ihop insåg jag att det äntligen hade blivit dags att sticka en OpArt. Jag har varit sugen på den i evigheter och är det nog fortfarande – den är så rolig att sticka att jag gärna skulle fortsätta med en till nu direkt, det vore fint med en svartvit i vardagsrumssoffan. Fast precis i början där var det så lagom roligt (se ovan). Jag svor.

img_3015Sen blev det bättre.  Färgbytena var svåra att få till snyggt men jag kamouflerade bäst jag kunde innan jag blockade. Nästa gång blir det bättre.img_3017Varje gång jag gör en i-cord av något slag förundras jag över Elizabeth Zimmermanns geni.img_3022Så här blev den (kolla, mitt syrum är på gång!), och nu är den på plats hos sin lilla mottagare – lilla T, alldeles nyfödd dotter till min älskade vän och kollega på översättningsbyrån. Eftersom jag tänkte mig att filten kanske kunde komma till användning i barnvagnen stickade jag den mindre varianten.

En liten allvarsam skrammelkanin följde också med i paketet till lilla T.

img_3018Den heter Rattle Bunny Two-legged och är påhittad av Lucia Lanukas. Jätteroligt handarbete det här också, förstås. Jag använde Baby Cashmerino-rester (den där stashen tar aldrig slut) och sydde in en liten bjällra när jag stoppade överkroppen. Säkerhetsögon, förstås, och liten garnbollsrumpestump.img_3019  Och med en vy över detta lilla akterparti avslutar jag detta inlägg. Välkomna åter!

Prickekoftan

Hej gamla blogg! Jag har haft det tjyvtjockt med jobb och husrenovering på sistone, därav tystnaden. Hösten blir förhoppningsvis lugnare, åtminstone på jobbfronten. Ett hus blir ju aldrig färdigt.

Här har vi nu Prickiga koftan, som har varit klar i evigheters evighet men som inte har fallit lillen i smaken förrän nu på senare tid. Tiden då man kunde klä honom i sånt man själv tyckte kunde vara trevligt är sen länge förbi.

prickig kofta

Koftan är stickad i restgarner från min ganska omfattande Felted Tweed-stash. Det är och förblir ett av mina älsklingsgarner – jag älskar hur det lägger sig tillrätta i flerfärgsstickningen, hur gött det ”fyller” och hur mjukt det är. Den heter Priktrøje och beskrivningen finns i Lene Holme Samsöes bok ”Babystickning på stickor 3” – en jättefin bok som är full av härliga små plagg men som tyvärr också är så risigt översatt att jag tänker köpa ”fortsättningsboken” med mönster för större barn, ”Barnstickning på stickor 3,5-4”, på originalspråket danska i stället. Det dammiga gagget om flick- respektive pojkplagg och ”feminina vantar” etc undgår man dock inte genom att byta språk… Jag vill ha stickböcker med BARNKLÄDER, tänk att det ska vara så svårt att hitta. Om jag hade minsta lilla fallenhet för mönsterkonstruktion skulle jag skriva en själv.bild (14) - KopiaNåväl. Det här var ett rent ljuvligt sticke fram till det stadium som kan beskådas ovan. Sen var det dags för prickarna – se nedan – och då blev det mest pilligt och svärordigt. Jag ska inte sitta och pillra med fair isle på avigsidan mer. Jag ska sticka runt och steeka.

bild (15) Lite knöligt, men det la sig fint i blockningen sen.

Lite att växa i! Enligt mina Ravelry-anteckningar valde jag strl 2 år, men den är allt rätt stor, så jag undrar om det verkligen stämmer…

kofta