Pioninspiration med extra allt

bild-30I somras hamnade detta garn och dessa pioner i mitt blickfång samtidigt. Den människa som i en sån situation inte skulle tänka ”VANTAR!!” är ju inte normal.

bild-31pioninsida

bild (30)Vantarna blev färdigstickade och riktigt hårdhänt tvättade/halvfiltade och ovanstående lilla pyntskiss blev nedkrafsad. Och sen blev jag morsa. Och sen hände ingenting mer på vantfronten förrän i fredags, då Spanarn bestämde sig för att ta en sovdag.

bild (31)

bild (29)

bild (34)

Jag bara lät det ske. Man ska inte hålla på och tänka så mycket jämt.

Igår var jag på Panduro och tjackade mer pärlor.

En halv Viajante

bild (28)Susanna undrade hur jag alls hinner sticka numera. Svaret är att det gör jag inte – frånsett sån här hjärndödhetsstickning där man bara bränner rakt på utan att ens egentligen behöva vara vid medvetande och som man bara släpper rätt ner när Spanarn har vält eller vaknat eller bara allmänt virrat till det. Räta räta räta räta i evighet amen.

Jag gillar färgen väldigt mycket. Den skiftar rent otroligt – ibland är den bara stumt grå, ibland skimrar den i hundra olika havsgröna nyanser. Hur själva sjalen blir återstår att se, den känns mest som ett otympligt skynke i nuläget. Jag tänker mig att min yngsta syster Rainbow Warrior kanske ska ha den. Hon klär sig egentligen enbart i svart (fram till rätt nyligen enbart i svart AKRYL, huga! Hon har dock skådat alpackaljuset nu, så det är lugnt) men det här garnet går i precis samma toner som hennes ögon och skulle vara så vackert mot hennes röda hår, och hon har faktiskt vid ett tillfälle sagt att hon möjligen skulle kunna tänka sig något enstaka kulört plagg. Vad hon nu menade med kulört. Ljussvart, kanske? Grågrönt kanske är för skrikigt?

Jag längtar efter att få sticka nåt svårt. Eller åtminstone en sån här. Jag vet inte när jag såg en vackrare kofta senast. Men vi vet ju hur det blir när jag ska sticka nåt i Shelter.