Den lyxiga randiga

Publicerat januari 14, 2018 av Emilia

Jag fick ju garnet till evighetssjalen Rayures i födelsedagspresent av mig själv häromåret. Jag såg fram emot att använda den ihop med min älskade åskblå gamla Gunila Axén-jacka som jag köpte på rea i Axénbutiken i Göteborg år 1998 – å, vad jag saknar den butiken! Jackan kostade 700 kronor på rea, och syrran och jag diskuterade länge och väl huruvida en fattig jur. stud. som jag verkligen fick lov att lägga 700 kronor på en jacka. Så här 20 år senare kan jag meddela att inget annat plagg jag äger har tjänat mig så väl och så länge, så det var bra att jag till sist bestämde mig för att hosta upp de där slantarna.

Men det där med jackan var en parentes. Det var väldigt trevligt att sitta och sticka alla de där ränderna, men den färdiga sjalen kom till mycket mindre användning än jag hade hoppats. Färgerna klär mig helt enkelt inget vidare, men ovan nämnda syrra är som ni ser ursnygg i den, så den fick flytta hem till henne i stället (men jackan får hon aldrig).

Vinterljus i Varberg.

Mönstret heter alltså Rayures och är skapat av Amy Miller för Quince & Co. Garnet heter Finch och är nåt av det lyxigaste jag nånsin har stickat i. Jag fick som vanligt problem när jag skulle montera, jag är urkass på smygmaskor. Först blev det avigräffla och sen fick den blå randen fyra varv och den vita bara två, men man får vackert stå på tills det blir bra, så det redde sig till sist.

Gladkoftan

Publicerat oktober 19, 2015 av Emilia

Detta plagg är Dags käraste ägodel. Han har en alldeles för liten jeansjacka som han älskar väldigt mycket också men denna regnbågskofta är likväl solklar etta på Daggetoppen. Han får massor av komplimanger för den och är alltid mycket noga med att visa alla knapparna (som jag efter mycket om och men hittade på Panduro, av alla ställen) och berätta lite om de olika färgerna.

Det är ju Claras regnbågskofta, förstås, i Peruvian Highland Wool från Filcolana. Jag köpte garnet en torsdag och sen var väl koftan klar på söndagen. Det var så härligt att sitta där och fylla ögonen med all denna färg, det gick bara inte att sluta. Jag har känt mig rätt beige till såväl det yttre som det inre på sistone, så jag mådde gott av detta FÄRGVRÄK. Och jag blir glad av att se resterna – det gick åt ett halvt nystan per färg, ungefär, så egentligen skulle jag ju kunna sticka en kofta till och ge åt nån annan liten unge – i garnskåpet. Jag ska fylla på med lite mer gladfärg i stashen. Rätt vad det är behöver man lite färgterapi.

Eftersom Dag är en lång drasut la jag till två varv på varje rand. A-linjeökningarna utelämnade jag och jag hade nog kunnat hoppa över de förkortade varven i nacken också och helst även gjort halsringningen mindre. Dagge tycker att garnet är lite för sticksigt så han måste ha långärmat under, men det är också den enda invändningen han har. ”Jag MÅSTE ha gladkoftan, mamma.”

Comfort knitting

Publicerat september 10, 2015 av Emilia

Det här var precis vad jag behövde just nu. Lugn och skön lunk. Magiska färger.

bild 1 Tröstestickning.

Jag blev lite tårögd när jag öppnade paketet. Så oerhört vackert garn. Precis sånt garn man bör få i present av sig själv när man fyller 40.

Angoragåva

Publicerat mars 5, 2015 av Emilia

I julas var jag i Örebro och hälsade på släkten och fyndade angoragarn. Tre nystan blekt, blekt rosa Angora Haze från Rowan fick jag tag i, fast jag hade velat ha fler för det visade sig vara väldigt härligt. Tyvärr har det ju utgått. Kanske att jag dammsuger lite realådor på internet när lönen kommer…

Nåväl, av det garn jag faktiskt lyckades roffa åt mig stickade jag bland annat en löskrage till ännu ett förträffligt kvinns jag har i min närhet (och som faktiskt råkar vara lilla J:s mamma). Vissa får mössor, vissa får vantar och vissa får löskragar. Det faller sig som det faller sig. Till denna krage la jag upp 160 maskor på st 2,5 och sen stickade jag bara på några decimeter. Varmt, fluffigt och kärleksfullt blev det.

Och så klädsamt sen!

Vad säger björnen?

Publicerat december 12, 2014 av Emilia

Jag varvar nyttostickning med tramsvirkning. Nedan ser vi ankan (eller, som Dag tror, björnen) Henry. Han tog en halv dag att virka och blev ganska söt och nu tar jag mig med förnyad kraft an ännu fler vantar och strumpor och mössor och förskolepantalonger.

Garnet är dels Flox och dels Syrén från Marks och Katten som jag köpte på rea på Panduro. Man vet aldrig när det akuta ankvirkningsbehovet ska slå till, så det är klokt att vara förberedd. Virknål nr 4 använde jag och mönstret köpte jag av designern Fatfaceandme på Etsy: https://www.etsy.com/se-en/listing/160192427/henry-the-duck-amigurumi-pattern?ref=favs_view_21

I morgon ska jag försöka blogga om något så spännande som Dagges nya raggsockor. Om inte stormen Alexander har blåst bort oss allihop innan dess, förstås. Jag är orolig för mitt persikoträd och mitt växthus. Och för att ett träd i slänten bakom huset ska välta och mosa vårt arbetsrum. Men sånt här hör livet vid havet till. Vi har bunkrat ägg, lakrits och potatis och har massor av DVD-filmer vi inte sett sen vi låg vid universitetet, så det ska säkert reda sig.

Stickerskan som blev virkerska också

Publicerat april 23, 2014 av Emilia

Ja, jag börjar väl med att önska glad påsk i efterskott!

Jag virkade ju en ryslig massa uvar vid den här tiden förra året, när jag låg i soffan och ruvade unge, och de senaste veckorna har jag virkat ännu fler. Nu har de hittat sin roll i detta hushåll – vi har slutat med fågelplågerifjädrar i påskriset och börjat med påskugglor i stället. Elegangt!

Mönstret, som är gratis, hittar man hos A Morning Cup of Jo Creations. Jag har använt dels Minibomull från Järbo och dels en massa Wollmeise-rester. Och rätt många par säkerhetsögon gick det åt. Jag älskar säkerhetsögon, de får mig att känna mig så kompetent. Jag rekommenderar förstås ugglevirkning åt alla. När man har hittat den rätta knycken går det blixtsnabbt att veva ihop en sån här liten polare – att behålla själv eller lägga på brevlådan till nån man tycker om.

Vi har haft en helt ljuvlig påsk. Massor av tid tillsammans. Svärmor och hennes man var här och lekte med Spanarn (underbart att se hur mycket de tycker om varann!) och tittade på vårt nya hus, gick en rond mot maskrosorna i trädgården och åt paj som åtminstone var hemskt snygg i teorin. Och en liten tur till Göteborg och Trädgårdsföreningen blev det också. Man mår bra av att titta på tulpaner.

Jag stickar massor just nu, men i dag har jag tydligen bara virke att visa. Min yngsta syster Lillis blev avundsjuk på Korvens grillgrytisar, så hon fick ett eget par.

Vilken dag som helst nu ska vi åka ut till havet och fota Fårafilten. Och ett par knallrosa Wollmeisestrumpor. Är det något man kan säga om mitt hantverksutövande våren 2014 så är det att jag breddar min repertoar.

Edit: Jag glömde ju bilden på chefsugglan.

En halv Viajante

Publicerat februari 12, 2014 av Emilia

Susanna undrade hur jag alls hinner sticka numera. Svaret är att det gör jag inte – frånsett sån här hjärndödhetsstickning där man bara bränner rakt på utan att ens egentligen behöva vara vid medvetande och som man bara släpper rätt ner när Spanarn har vält eller vaknat eller bara allmänt virrat till det. Räta räta räta räta i evighet amen.

Jag gillar färgen väldigt mycket. Den skiftar rent otroligt – ibland är den bara stumt grå, ibland skimrar den i hundra olika havsgröna nyanser. Hur själva sjalen blir återstår att se, den känns mest som ett otympligt skynke i nuläget. Jag tänker mig att min yngsta syster Rainbow Warrior kanske ska ha den. Hon klär sig egentligen enbart i svart (fram till rätt nyligen enbart i svart AKRYL, huga! Hon har dock skådat alpackaljuset nu, så det är lugnt) men det här garnet går i precis samma toner som hennes ögon och skulle vara så vackert mot hennes röda hår, och hon har faktiskt vid ett tillfälle sagt att hon möjligen skulle kunna tänka sig något enstaka kulört plagg. Vad hon nu menade med kulört. Ljussvart, kanske? Grågrönt kanske är för skrikigt?

Jag längtar efter att få sticka nåt svårt. Eller åtminstone en sån här. Jag vet inte när jag såg en vackrare kofta senast. Men vi vet ju hur det blir när jag ska sticka nåt i Shelter.

Överlevnadskit

Publicerat december 12, 2013 av Emilia

I dag är det torsdag. På söndag flyttar vi. Tvärs över landet, till huset och havet. Det är alltså lite stökigt nu, men jag har som ni ser koll på det viktigaste. Jag har planerat detta mycket noga. Det är med stickning för den som är en stickerska som det är med hö och vatten för den som är en häst – det måste alltid finnas att tillgå, oavsett om man sitter i bilen eller har kollapsat bland flyttlådorna eller vaknar första morgonen i sin nya säng i sitt nya sovrum. Alltså:

– Beskrivning på enkel men bra stickning. Bara räta maskor, inget att hålla reda på egentligen. Perfekt vid bilåkning och lätt att bara släppa rakt ner när bebisen vaknar och går från 0 till 100 på en sekund.

– Alla stickor som kan behövas, markörer, sax

– Snygg idolpåse för stilfull transport

– Och sist men inte minst: EN härva som räcker till hela konkarongen. Inte en massa smånystan som hoppar runt och ska hållas reda på.

Jag tar min man, mitt barn och mitt garn och drar min kos. Vi byter liv. Vi önskar eder alla en fröjdefull jul.

Dagge Drakdråparen

Publicerat november 13, 2013 av Emilia

Hej, kära eftersatta blogg! Jag hinner just ingenting nuförtiden, men här har vi trots allt en draksnuttefilt efter Livet på Florabakkens mönster.
Jag började med den när vår lille pojke låg i magen – hans arbetsnamn var Katla (fråga inte), så det passade ju bra. Faktum är att jag virkade på den mellan värkarna när allt hade satt igång också. Jag låg i sovrummet och oooade och aaaade och yogaandades och virkade om vartannat. Så det känns ju lite fint att äntligen ha fått den färdig nu. Jag fäste sista tråden i morse och överlämnade den högtidligen till lillen. Han älskar den, som synes.

Det är ju lite olika, det där hur man visar kärlek.

Jättefint mönster och rolig virkning. Låt oss hoppas på fler klurigheter från Maria på Florabakken! Garnet är som vanligt Baby Cashmerino och jag använde virknål 3.

Kaschmir till min mor

Publicerat juli 8, 2013 av Emilia

Här har vi ett par meter mosstickning i någon väldigt len kaschmirhistoria från RYC som jag hittade i gömmorna när vi flyttade i fjol och nu har färdigställt samt befransat. Förhoppningen är att min mor ska finna den så pass osticksig att hon kan tänka sig att linda den om halsen framåt hösten.

Exakt vilket garn det rör sig om vet jag tyvärr inte, jag hittade inga banderoller, men det är supermjukt och var väldigt fint att sticka i. Färgen lyckas jag inte göra rättvisa – här nedan blev den ju snarast pistaschskrikig – men den är alltså ljust gröngrå. Precis samma färg som mammas ögon.

Nu ska den slås in i ett utan-någon-särskild-anledning-alls-paket och skickas till mamma. Det är inte säsong för halsdukar, men jag gillar att ha saker klara i förväg och lägga undan ett par månader. Det blir som att få en present sen när det väl blir dags att börja använda dem. Man hinner ju glömma lite. Och paket kan man gott skicka lite oftare, bara för att det är roligt.

Emilia stickar

Att sticka är att sjunga långsamhetens lov. Och färgglädjens och kvinnokonstens.

Etikettarkiv: Lätt