När jag såg Kate Davies ”Rams & Yowes” första gången tänkte jag att om jag någon gång skulle få barn skulle jag sticka den. Den blev en symbol för något jag verkligen hoppades på i livet. Och sen väntade jag ju plötsligt barn och det var inga konstigheter alls, men jag vågade ändå inte riktigt. Inte av vidskeplighet – just i barnavseendet är jag, tro det eller ej, realist. Jag var 37 år när jag blev gravid för första gången, och jag hade massor av folk omkring mig som hade påbörjat familjebildningsförsöken långt före mig och fått genomleva alla möjliga sorger. Jag visste allt om vad som kan gå snett, jag visste att det inte alls var säkert att vi faktiskt skulle få träffas på riktigt, lilla pyret och jag. Så jag tog det lite lugnt med allt. Jag var inte galet orolig men inte galet salig heller. Jag låg lågt, bara. Men så en morgon förra våren, den 17 mars, låg jag i sängen och sa godmorgon till bebisen. Strök med öppen handflata över magen. Tryckte försiktigt på ena sidan – och fick en enorm, välriktad spark till svar, rätt i handflatan. HEJ MAMMA! Det var inte första sparken, men det var något speciellt med den. Den var som ett meddelande. Jag steg upp och gick raka vägen för att beställa garn till bebisens fårafilt.

Mitt lilla barn, som jag ju faktiskt fick träffa. Han är ju här nu, med sina tjocka små lår och sin jätteglugg mellan tänderna och sitt kvillerskratt. Och min man, som står bakom kameran. Och havet och himlen. Och hantverket. Kvinnokonsten. Kärleksgåvan.