Patriarkatet faller – under din livstid

untitled-39

Maria Lärkängs fantastiska Gudrunvantar! Jag stickade ju ett par till min syster för ett bra tag sen men ville förstås ha egna också. De har varit klara länge, bilderna är från i vintras, och jag har använt dem massor. Vi är många som går runt i Gudrunvantar och vinkar till varandra nu. Det är gött.  untitled-36Det är väldigt pillig stickning emellanåt, men så tillfredsställande samtidigt.untitled-46Garnet jag använde var dels Arwetta Classic i en fantastisk gammelrosa färg som inte riktigt kommer till sin rätt här på bilderna, och dels något vitt restgarn som jag inte har kunnat identifiera. Det rosa blev jag så förtjust i att jag beställde TRÖJMÄNGD!

Prickekoftan

Hej gamla blogg! Jag har haft det tjyvtjockt med jobb och husrenovering på sistone, därav tystnaden. Hösten blir förhoppningsvis lugnare, åtminstone på jobbfronten. Ett hus blir ju aldrig färdigt.

Här har vi nu Prickiga koftan, som har varit klar i evigheters evighet men som inte har fallit lillen i smaken förrän nu på senare tid. Tiden då man kunde klä honom i sånt man själv tyckte kunde vara trevligt är sen länge förbi.

prickig kofta

Koftan är stickad i restgarner från min ganska omfattande Felted Tweed-stash. Det är och förblir ett av mina älsklingsgarner – jag älskar hur det lägger sig tillrätta i flerfärgsstickningen, hur gött det ”fyller” och hur mjukt det är. Den heter Priktrøje och beskrivningen finns i Lene Holme Samsöes bok ”Babystickning på stickor 3” – en jättefin bok som är full av härliga små plagg men som tyvärr också är så risigt översatt att jag tänker köpa ”fortsättningsboken” med mönster för större barn, ”Barnstickning på stickor 3,5-4”, på originalspråket danska i stället. Det dammiga gagget om flick- respektive pojkplagg och ”feminina vantar” etc undgår man dock inte genom att byta språk… Jag vill ha stickböcker med BARNKLÄDER, tänk att det ska vara så svårt att hitta. Om jag hade minsta lilla fallenhet för mönsterkonstruktion skulle jag skriva en själv.bild (14) - KopiaNåväl. Det här var ett rent ljuvligt sticke fram till det stadium som kan beskådas ovan. Sen var det dags för prickarna – se nedan – och då blev det mest pilligt och svärordigt. Jag ska inte sitta och pillra med fair isle på avigsidan mer. Jag ska sticka runt och steeka.

bild (15) Lite knöligt, men det la sig fint i blockningen sen.

Lite att växa i! Enligt mina Ravelry-anteckningar valde jag strl 2 år, men den är allt rätt stor, så jag undrar om det verkligen stämmer…

kofta

Ur spår, gubbjävlar!

Pow! Gudrun for president!

Gudrun

Jag har stickat vantar till mina systrar. Korven fick ett par Gudrun, förstås. Som alla vet är detta det bästa vantpåhittet världen skådat sen Eunny Jang knåpade ihop sina Anemoi för snart tio år sen.

Beskrivningen är otroligt välskriven och det var riktigt krävande stickning, jag fick ta en lång paus mellan första och andra vanten eftersom min hjärna är så trött, men det var roligt ändå och jag är väldigt stolt över resultatet. Snacka om meningsfullt handarbete. Till vintern hoppas jag ha gjort ett par till mig själv också.

(Jag använde Rauma Finullgarn och st 2,5.)

Lilla räven

20150209_164555 (1)Den här lilla rävmössan har väl ingen människa som tittar på internet ibland kunnat missa. Jag hittade ett nystan Felted Tweed i den perfekta rävfärgen i garnskåpet och det vita tror jag är Rauma Finull. Och sen bar det av! Det var rundstickning med intarsia och det var förkortade varv och det var vikningar och vändningar och intagningar och hit och dit. Och det var definitivt ingen tv-tittning under arbetets gång.

Den passade inte alls på Spanarn, men på lilla J funkade den desto bättre. Jag övervägde att sticka en ny, modifierad till Spanarn, så att de båda kunde åka i bredd i sina vagnar och vara rävigast i stan, men det blev förstås ingenting med det.

räv

(Jamen fy fan för intarsia.)bild (12)

Två inlägg på samma dag!

I dag fick snoppkaninen en melankolisk liten kompis.

Man blev ju lite orolig först. ”Vad är det HÄR för en pungkula nu då”, sa min man och suckade lite när han såg det hela ta sin början. Man får förstå honom. Han tvingades ju följa snoppkaninens tillblivelse på ganska nära håll.

bild (3)

Men sen redde det ut sig rätt bra. Kolla fötterna. De är ju så söta att man dör.

bild (1)Mönstret är från Ysolda Teague och heter ”Elijah”. Jag har stickat på strumpstickor strl 2 mm och det gick väl åt ett halvt restnystan Rowan 4 Ply Soft i ljust gråblått. Det blev en ganska liten och fast fant, precis som jag hade tänkt mig. Till ögon fick han franska knutar. Några såna hade jag inte gjort på flera år, så där fick jag friska upp minnet en aning med hjälp av Youtube.

Ja, det var nog allt jag hade på hjärtat i dag.

Bit ihop och kom igen då

Här ser vi en sedan mycket länge färdigstickad Brownstone äntligen försvinna ner i djupet. Intill ser vi en förväntansfull grammatiktantsfot.

bild-28Här återser vi Brownstone – nu färdigtvättad och tydligen som en följd därav minst TVÅ STORLEKAR STÖRRE än vad som avsetts. Grammatiktantsfötterna, vad utstrålar de? Bestörtning. Uppgivenhet.

bild-29 Min man är stor och lång, men inte så här stor och lång. Tröjan var lite pösig när han slutprovade den, men inte så här pösig.

Nu får tröjan torka bäst den har lust, utan nålar och pill. Sen repar jag upp den, härvar om garnet, tvättar det igen och stickar om tröjan hel och hållen. Från början. Inte i storlek XL, inte med några short rows på bakstycket och definitivt inte med samma grovlek på stickorna.

Så här är det. Det är sånt här man lär sig av. Fast exakt vad jag har lärt mig vet jag inte än. Är det månne så att Shelter generellt tappar all sans och balans i tvätten, eller rör det sig om ett handhavandefel från min sida? Var vattnet för varmt? För kallt? Fick tröjan ligga i blöt för länge? Det ska visa sig.

Den filosoferande snoppkaninen

Jag stretar vidare med fårafilt och andra åbäken och varvar med lite småpjoller också. Bland annat har det blivit en snoppkanin!

bild-23Ja, det är inget att hymla med – armar och ben ser inte ut som armar och ben utan som något helt annat, och mitt färgval gör inte saken bättre (eller sämre, beroende på hur man väljer att se det). Fast varför fästa sig vid sådana små detaljer? Jag stickade färdigt och krönte det hela med en liten sidennos och en tämligen tom Panduroblick.

BNhVD2jCEAEp5GO.jpg-large

”Roten ur hypotenusan minus Nortons teorem gånger rymden.”

Det var klurig och rolig stickning. Man börjar med huvudet, fyller det och plockar sen upp maskor till hals och kropp på det. Armar, ben och öron stickas likadant, så det blir inget sömmande. Bitvis var det riktigt svårmanövrerat – det där vecket i öronbasen är inget man får till i en handvändning, men det går!

bild-24

Här ska det alltså stickas öron. Man dricker många koppar te. Man svär. Men det går. Allt går.

Mönstret är Ysolda Teagues ”Sophie” och vilket garn det är behöver ni ju inte ens gissa.

Vad nytt har jag då lärt mig/prövat på/insett i samband med detta sticke?

– Osynlig ”loop cast on”. Roligt. Beskrivs här. 

– Grafting. Det har jag fuskat ihop många gånger förut men nu hittade jag en väldigt bra beskrivning på hur man gör.

– Om jag ska fortsätta sticka såna här små krumelurer får jag nog försöka hitta kortare strumpstickor, för det blir lätt i bökigaste laget med de i vanlig längd. Maskorna till öronen ovan tog jag upp på strumpstickor men sen blev det faktiskt att jag stickade de första varven på tapisserienålar…

Avd. sånt som bara blev sådär

Nu ska jag visa ett före detta gammalt UFO som jag har grävt fram ur gömmorna och förbarmat mig över. Det är Blithe från Kim Hargreaves i 4 Ply Cotton från Rowan (numera taget ur produktion). Jag köpte det på den underbara tiden då man kunde beställa garnpaket direkt från hennes sajt. Å, det var magiskt. Man gick där och väntade och längtade efter att varje ny kollektion skulle släppas, och så släpptes den äntligen och då satt man en halv förmiddag framför datorn och dreglade av fröjd. Sen räknade man veckopengen och kom fram till att man inte hade råd men likväl beställde man – och efter ett par veckor fick man gå till posten och hämta ett ljuvligt paket med garn, knappar, snygg beskrivning och en liten namnlapp, allt omsorgsfullt inslaget i silkespapper och ombundet med ripsband. Det var en så kallad KÖPUPPLEVELSE av det mer positiva slaget.

Numera får man köpa sitt garn på annat håll, men Kims sticken kan fortfarande försätta mig i ett svårt dregeltillstånd emellanåt. Det fanns ett och annat i den senaste kollektionen som var jättefint. Men det ska vi inte prata om nu.

Den ursprungliga halsringningen har ni ju redan sett. Numera ser den ut så här i stället:

bild-17

Det blev ju bättre, förstås. Men resten… Nja. Det var ett helsike att få ärmarna på plats utan att det såg ut som att jag hade sytt med fötterna. När jag provade att tråckla fast dem med sytråd först och sy efter med garnet sen blev det bättre, då satt allt ju redan där det skulle och jag kunde fokusera på att försöka få sömmen någotsånär acceptabel visuellt sett. Men lyckat blev det tyvärr inte.

bild-15

Jag älskar modellen i sig, jag tycker att spelet mellan slätstickning och aviga är fint och allt som har många små knappar gillar jag per automatik, men bomullsgarn är ju så himla oförsonligt, minsta lilla ojämnhet syns. Undrar om den skulle bli det minsta intressant om man stickade upp den i ullgarn – skulle aviga/räta-mönstret framträda tillräckligt bra?

bild-16

Nåväl – det är sånt här man lär sig av. Jag strävar vidare med Elizabeth Zimmermanns uppmaning i minnet: ”Knit on, with confidence and hope, through all crises!”

bild-14