Höstklyscheri

IMG_5312Jaha, nu ruskar det i ordentligt osv. Bärbuskarna är nedklippta, växthuset är städat och persikoträdet skiftar i orange och rött. Det känns som att det var i går det dignade av frukt. Tiden går rasande fort när man har ett litet pyre som babblar och joggar och härjar och bånglar och krånglar och snarkar och skrattar och gömmer sig och hittar och tappar och välter och gungar och sjunger.

Höst och vinter är min bästa tid. Svalka, luft som går att andas, nystart. På hösten ska man köpa nya manchesterjeans och gå igenom sitt pennfack ordentligt. Ett par tjocka sticketröjor och ett par duktiga kängor behöver man. Och gärna en ny kurs av något slag att sätta tänderna i.

I år lägger jag främst krutet på sticketröjorna, och särskilt då dylika till lilleman. Clara drog igång en KAL i somras som jag inte var sen att haka på – och tro’t eller ej, men jag slutförde faktiskt också, och med skapligt resultat dessutom.

IMG_5330 Loki av Ragga Eiriksdóttir. Garnet, Eco-Alpaca från Viking, hade jag i stashen redan. Det var faktiskt så att jag inom en kvart från det att jag anmält mig till KAL:en hade börjat lägga upp. Underbart att bara kunna stega upp för trappan och rota fram nåt som passar. Det HAR onekligen sina fördelar att vara garnhoarder.

Koftan stickas uppifrån och ner och klipps upp efter blockningen. Flerfärgsstickningen blev väl sådär – min rundsticka var för kort och allt kändes lite tjorvigt, så jag hittade aldrig flytet och allt jämnade inte ut sig i blockningen. Fullt dugligt blev det likväl. Okmönstret är verkligen vackert. Om jag gör en till i nästa storlek får den nog förbli en tröja, just av den anledningen.

IMG_5300Det var väldigt snålt med steekmaskor, så jag fegade ur och övergav tanken på att sätta i blixtlås. Det kändes tryggare att bara klämma dit knappar i stället. Även dem hade jag i stashen. Jag tror att jag kanske köpte dem på Knapp-Carlsson i Göteborg när jag letade knappar till den giftgröna koftan

IMG_5329Det är inte lätt att fota barnet numera, det har alltför bråttom. Så värst många rakt-framifrån-bilder blir det sannerligen inte. ”Daggeeee, titta hiiiiit lite då.”

THE vintermössa

bild (36)Nu har även jag testat Garter Ear Flap Hat från Purl Bee och herregud vilket bra påhitt den är. Den går ner långt över pannan och ligger så fint över små öronen och lilla nacken och värmer. Det är rätt varmt i Halmstad i dag men min tappra, genomtrötta, rödögda lilla unge ställde ändå upp och poserade i EN SEKUND.

bild (49)Sen fick det räcka.

bild (51)Dagge fick den ljusgrå (i Eco-Alpaca från Viking) och hans polare lilla J fick den gråblå (i Cocoon från Rowan). De kommer att vara snyggast i sandlådan i vinter.

Mössorna är nog rätt små i storlekarna – Dagge och J är blott varsitt år fyllda men passade ändå utmärkt i ”kid”-storleken. Min sköna böna Rina har beställt en till sig själv också. Hon är ett nätt men likväl vuxet kvinns, så hon ska väl ha Adult XXXL då.

Kärleksgåva

farafiltenfarafiltenfarafiltenfarafilten

När jag såg Kate Davies ”Rams & Yowes” första gången tänkte jag att om jag någon gång skulle få barn skulle jag sticka den. Den blev en symbol för något jag verkligen hoppades på i livet. Och sen väntade jag ju plötsligt barn och det var inga konstigheter alls, men jag vågade ändå inte riktigt. Inte av vidskeplighet – just i barnavseendet är jag, tro det eller ej, realist. Jag var 37 år när jag blev gravid för första gången, och jag hade massor av folk omkring mig som hade påbörjat familjebildningsförsöken långt före mig och fått genomleva alla möjliga sorger. Jag visste allt om vad som kan gå snett, jag visste att det inte alls var säkert att vi faktiskt skulle få träffas på riktigt, lilla pyret och jag. Så jag tog det lite lugnt med allt. Jag var inte galet orolig men inte galet salig heller. Jag låg lågt, bara. Men så en morgon förra våren, den 17 mars, låg jag i sängen och sa godmorgon till bebisen. Strök med öppen handflata över magen. Tryckte försiktigt på ena sidan – och fick en enorm, välriktad spark till svar, rätt i handflatan. HEJ MAMMA! Det var inte första sparken, men det var något speciellt med den. Den var som ett meddelande. Jag steg upp och gick raka vägen för att beställa garn till bebisens fårafilt.

farafilten

Mitt lilla barn, som jag ju faktiskt fick träffa. Han är ju här nu, med sina tjocka små lår och sin jätteglugg mellan tänderna och sitt kvillerskratt. Och min man, som står bakom kameran. Och havet och himlen. Och hantverket. Kvinnokonsten. Kärleksgåvan.

Dagge Drakdråparen

bild (23) Hej, kära eftersatta blogg! Jag hinner just ingenting nuförtiden, men här har vi trots allt en draksnuttefilt efter Livet på Florabakkens mönster.
Jag började med den när vår lille pojke låg i magen – hans arbetsnamn var Katla (fråga inte), så det passade ju bra. Faktum är att jag virkade på den mellan värkarna när allt hade satt igång också. Jag låg i sovrummet och oooade och aaaade och yogaandades och virkade om vartannat. Så det känns ju lite fint att äntligen ha fått den färdig nu. Jag fäste sista tråden i morse och överlämnade den högtidligen till lillen. Han älskar den, som synes.

bild (21)Det är ju lite olika, det där hur man visar kärlek.

bild (24)Jättefint mönster och rolig virkning. Låt oss hoppas på fler klurigheter från Maria på Florabakken! Garnet är som vanligt Baby Cashmerino och jag använde virknål 3.

bild (22)

Det är på den här nivån det är

Jag kommer åt att sticka ett par varv på fårafilten då och då, men annars är det på sin höjd sånt här småpillerill som hinns med.

bild (20)Jag virkade rätt många såna här när jag låg i soffan och tittade på ”Doc Martin” i väntan på Dagges ankomst. Den rosa till höger var den första, vilket om inte annat syns på den taffliga näbben… Sen blev det flera. De två på bilden ovan fick åka till Halmstad med posten för att agera tröstisar åt lilla Kommandoran som gick och gjorde sig ordentligt illa under sommarlovet. Den på bilden nedan skulle visa sig bli Dags första kärlek. Han älskar den nåt så infernaliskt. Om det så är mörkaste natt och han egentligen sover när jag lägger honom på skötbordet börjar han skratta och babbla och fäkta när han ser den.

bild (19)Det ska ju vara fler egentligen. De ska sättas ihop till en riktig uggelmobil. Men i nuläget är det på den här nivån vi befinner oss. Man gör det man hinner.

Mönstret heter Baby Owl Ornaments och är busenkelt och riktigt roligt. Jag använde bomullsgarn från Järbo, såna där mininystan i skrikiga färger, men om jag virkar fler framöver tror jag att jag ska tulla lite på Cashmerino-stashen och de mildare färgerna där.

Nya tider

Det har ju varit ganska lugnt här i bloggen på sistone. Ute i IRL:et har det å andra sidan varit tämligen händelserikt för min och min mans del. Det finns ju liksom en anledning till att här har stickats en massa leksaker och små, små koftor på sistone, va.

vaktkanin

Vår lilla pojke, nu nästan en månad gammal men på bilden alldeles, alldeles ny. Och snoppkaninen – numera vaktkanin. Den satt i ytterfacket på BB-väskan och höll koll på mig under förlossningen (gissa om personalen diggade den!) och nu håller den fortet dygnet runt.

I går snoppkaniner, i dag Läderlappar

bild-26En Läderlappssymbol!

bild-25Om man syr ihop den blir det en hjälmmössa till en liten person. Jag gjorde två. Det tog en långfilm.

Mönstret är från Anita Gunnars ”Vantar, mössor, sockor och vantar” och jag vill inte prata om vilket garn jag använde. Men det gick åt 30 gram per mössa, dvs drygt ett halvt nystan. På stickor 2,5.

Nya upplevelser/färdigheter/insikter i samband med detta sticke:

– Fyrfläta är roligt och snyggt, men jag borde ta reda på om den på något sätt kan göras mindre krullningsbenägen.

– Snygga kanter får man om man lyfter sista maskan med garnet framför.

Nu ska jag sätta mig och klippa upp fårafilten. Håll tummarna.

Den filosoferande snoppkaninen

Jag stretar vidare med fårafilt och andra åbäken och varvar med lite småpjoller också. Bland annat har det blivit en snoppkanin!

bild-23Ja, det är inget att hymla med – armar och ben ser inte ut som armar och ben utan som något helt annat, och mitt färgval gör inte saken bättre (eller sämre, beroende på hur man väljer att se det). Fast varför fästa sig vid sådana små detaljer? Jag stickade färdigt och krönte det hela med en liten sidennos och en tämligen tom Panduroblick.

BNhVD2jCEAEp5GO.jpg-large

”Roten ur hypotenusan minus Nortons teorem gånger rymden.”

Det var klurig och rolig stickning. Man börjar med huvudet, fyller det och plockar sen upp maskor till hals och kropp på det. Armar, ben och öron stickas likadant, så det blir inget sömmande. Bitvis var det riktigt svårmanövrerat – det där vecket i öronbasen är inget man får till i en handvändning, men det går!

bild-24

Här ska det alltså stickas öron. Man dricker många koppar te. Man svär. Men det går. Allt går.

Mönstret är Ysolda Teagues ”Sophie” och vilket garn det är behöver ni ju inte ens gissa.

Vad nytt har jag då lärt mig/prövat på/insett i samband med detta sticke?

– Osynlig ”loop cast on”. Roligt. Beskrivs här. 

– Grafting. Det har jag fuskat ihop många gånger förut men nu hittade jag en väldigt bra beskrivning på hur man gör.

– Om jag ska fortsätta sticka såna här små krumelurer får jag nog försöka hitta kortare strumpstickor, för det blir lätt i bökigaste laget med de i vanlig längd. Maskorna till öronen ovan tog jag upp på strumpstickor men sen blev det faktiskt att jag stickade de första varven på tapisserienålar…

Nytt intresse

Ett nytt intresse i mitt liv tycks ju alltså vara små rätstickade koftor. Jag rafsade ihop den här för ett tag sen, när jag var djupt inne i en Shakespearefilmfas. Det behövs som bekant enkel, otjafsig rätstickning då och för en sån som jag, som tar så evinnerligt lång tid på sig med projekten, är det ibland skönt med något litet som faktiskt blir FÄRDIGT inom tämligt överskådlig framtid.

20130302_-2

Garnet är Eco Baby Wool från Marks&Kattens och det var väl inte så dumt.

Mönstret hittade jag här, hos Svea. Det var en väldigt rolig stickning och jag rekommenderar mönstret å det varmaste. Det kommer säkert att bli fler såna här. Snart har varenda unge i bekantskapskretsen en rätstickad, eventuellt växtfärgad kofta med kontrasterande kanter.

20130302_-3

 

Liten monstertitt

Ungefär så här blev monstret och monstrets unge! Min man tog bättre bilder med sin rymdskeppskamera men han hinner ju aldrig sätta sig och göra dem bloggklara, så min taffliga mobilbild får duga tills vidare.

bild-8

Roligt och pilligt var det och namnsdagsbarnet som fick dem i present blev nöjt.

Och annars duttar jag med lite av varje. De senaste dagarna har det blivit mycket Lidiya. Bara hälften kvar nu…

bild-7