Julklappsböckerna

Lite sent att komma här och skryta om julklappsböckerna den 19 januari, kan tyckas, men för mig har julen varat nästan fram till nu. Nu är den utstädad för den här gången, men jag längtar redan till nästa gång jag får plocka fram mormors julkrubba och börja fundera över julklappsrimmen.

Tre handarbetsböcker fick jag i julklapp – en av familjen och två av mig själv. Det är lite så jag jobbar.

Virkade figurer - Erika Laurell

Virkade figurer – Erika Laurell

Den här fick jag av min syster Korven med familj. Jag har inte virkat särskilt mycket i mina dagar, men den där grå nallen på omslaget skulle jag gärna försöka mig på. Det finns en beskrivning på en tvättbjörnskudde också som jag gärna skulle begåva lille Kapten med, jag har en känsla av att han skulle gilla den.

Finstickat - Helga Isager. Mönstersticka i färg - Susan Anderson-Freed.

Finstickat – Helga Isager. Mönstersticka i färg – Susan Anderson-Freed.

De här båda fick jag av mig själv. Det var väldans vad mycket stickinspiration Halmstads bokhandlar kunde bjuda på. Jag brukar inte hitta hälften så mycket härligt här hemma i Stockholm.

Mönsterstickningsboken (”Mönstersticka i färg”, Susan Anderson-Freed) är en rätt knäpp historia, fullsmockad med mössor och vantar med olika fågelmönster. Vad behagas – finkar, brudänder eller kanske krickor? Själv har jag fastnat för den trinda mesen:

Mullig mes

Kompositionerna är genomgående i stökigaste laget för mig, men man kan ju plocka lite som man tycker och göra något eget av det. Få se om det kan bli nåt.

Den sista, ”Finstickat” av Helga Isager, är ett sant fynd. Årtiondets fynd. Jag kände inte till Helga Isager överhuvudtaget tidigare, jag har nog dålig koll på danska designers överlag, men hon kommer då sannerligen att prägla mitt stickande framöver. Boken är ett litet mästerverk, det bara skriker hantverksskicklighet och omsorg och skaparglädje om den, och jag vill – på riktigt – sticka vartenda plagg. Lysande design, lysande presenterad. Jag ger den fem infinitivmärken av fem möjliga, sänder Helga en tacksamhetens tanke för all den ofantliga inspirationen och ber en bön för att jag ska kunna få tag i garnerna utan större mankemang.

bild-6

Blingtröja till Kommandoran

Lilla systerdottern Kommandoran är just nu i en fas där allt som inte är tuggummirosa, volangigt eller glittrigt gör ont i ögonen på henne, så hennes födelsedagströja detta år anpassades därefter. Få se om den kan duga ett tag.

Jag har utgått från Elizabeth Zimmermanns ”grundrecept” på rundstickad tröja med ok – Seamless Yoke Sweater, som man bland annat hittar i ”Knitting Without Tears”. Jag orkar sällan konstruera några mönster själv, men det här var en perfekt ”mellanväg” – enkel matematik, roligt arbete, schysst resultat.

Garnet är Eco-Alpaca från Viking, som genast blev en ny favorit – det värmer otroligt bra och är supermjukt och vänligt och mulligt. Det måste nog bli en likadan tröja till mig själv till nästa vinter, fast möjligen i en annan grundfärg (även om jag naturligtvis klär oerhört bra i grisskärt om jag nu skulle VILJA ha det). Jag använde tresmaksrosa som grundfärg och mörkgrått, ljusgrått och naturvitt till mönstret. De mörkgrå partierna är stickade tillsammans med en tråd guldgarn – Candy från Svarta Fåret.

Och så här ser den ut med sagda Kommandora inuti:

Jag stickade större delen av tröjan under en ovanligt harmonisk helgvistelse i Vadstena kloster, så den är laddad med idel frid och fröjd.

En liten köttfärgad kofta

Ett litet sitta-framför-tv:n-och-måsta-ha-något-för-händer-pyssel, alltså. Det såg så bedrövligt ut i början – flera olika nyanser (udda nystan, som sagt) som inte såg ut att gifta sig så värst, och så de råa rätstickningskanterna som jag alltid tycker är så skräpiga. Rätstickning ÄR inte det vackraste jag vet, men ju mer omsorgsfull finish desto bättre blir det. Och jag vet ju hur skönt det är att ha på sig. Stunsigt och elastiskt och levande.

Ja, vilket armt litet barn som klär i denna färg, det återstår att se. Jag vet inte vilken ört som har gett denna nyans – vet du?

Mönstret är ”Tomten” ur den genialiska Elizabeth Zimmermanns lika genialiska bok ”Knitting Without Tears”. Jag har en halvfärdig tröja till lilla systerdottern Kommandoran som ligger på vänt ute i stickkorgen i vardagsrummet och som även den är stickad efter EZ:s ”grundrecept”, men den spar vi till ett senare inlägg. Den är inte särskilt växtfärgad, kan jag säga. Där snackar vi snarare rosa, glitter och guld. Det är kontrasterna som gör tillvaron intressant.

My preciouss

Av allt det som min enorma garnsamling rymmer är det nog det här jag håller kärast.

 För fem, sex år sen köpte jag flera kilo växtfärgad ull av en kvinna som hade gått en massa växtfärgningskurser men inte visste vad hon skulle göra av alla proverna. Några försiktiga försök till att sticka upp det har jag gjort, men jag har inte kommit särskilt långt – det är så vackert att inget projekt liksom tycks duga. Jag nänns inte riktigt sätta tänderna i det. Helt lätt att hitta lämpliga projekt är det inte heller – till allra största delen är det ett nystan i varje färg och det är nog faktiskt lika många olika tjocklekar som det är nystan… Nu i eftermiddag, när jag skulle titta på ”Henrik V” och behövde enkel rätstickning som inte drog någon uppmärksamhet från de språkliga krumbukterna, lyckades jag dock sortera ut fyra nystan i tunn, orangefärgad, hyfsat jämntjock ull och påbörja en liten, liten kofta.

Man måste börja någonstans. Mina växtfärgade skatter tjänar förvisso som underbar prydnad redan som de är, men de förtjänar att komma till användning, att med omsorg stickas in i plagg som älskas och slits.

Toppluvigt

När lilla Kommandoran föddes stickade jag en Pixie Hat ur Debbie Bliss ”Simply Baby”, till henne – minsta storleken, som är avsedd för nyfödingar. När hon fyllde två hade hon vuxit i den. Nu när hon är fyra stramar den förstås rent omöjligt över öronen så nu har jag stickat en ny, i näst minsta storleken – se bild. Sista storleken kommer väl att passa när hon fyller moppe. Fast då har hon kanske/sannolikt tröttnat på gladrandiga tofsmössor.

Ja, frånsett storlekskonstigheterna är detta alltså en mycket bra mössa. Barnet vill enligt moderns utsaga icke bära någon annan huvudbonad än denna. Jag har stickat en hel del i Baby Cashmerino och det tycks alltid gå hem alldeles väldeliga. Det blir mjukt och mulligt och värmer när det är kallt och svalkar när det är varmt, och färgurvalet är fantastiskt. Om det ändå var ekologiskt också…

 

Kontrast

Brownstone börjar arta sig, men även om jag tycker att det kan vara rätt skönt att sitta och bara mata på med busenkel slätstickning blir det faktiskt en aning långsamt emellanåt, så de senaste dagarna har jag varvat med den här osannolika saken.

Det är Lidiya Scarf av Kaffe Fassett,  från Rowan 48. Jag började väl med den hösten 2010, så den får ju hemskt gärna bli klar till vintern. Om jag inte kände mig själv så väl skulle jag ge mig själv i läxa att sticka en ”rand” om dagen…

Det här är ett bra projekt för mig, på många vis. Dels får jag öva på att inte ge mig in och PILLA så förbaskat i allt – jag har gett mig den på att jag inte ska stuva om i färgkombinationerna trots att jag tycker att de är ohyggliga ibland, utan släppa kontrollen och fixandet lite och bara följa beskrivningen. Den färdiga halsduken (av någon anledning lyckas jag inte länka i dag), som jag bland annat har sett på Wincent i Stockholm, är jättevacker på sitt eget kaotiska sätt och jag vet att jag kommer att älska min när den är klar. Det är bra att kliva ut ur sin gamla välbekanta låda ibland.

Ja, och dels får jag öva på flerfärg, som är min sämsta stickningsgren. Nu sitter jag och micklar tämligen obehindrat med tre färger på samma gång – två trådar i vänster hand och en i höger. Det gick åt väldigt många svärord i början, men nu funkar det faktiskt.

Så här är det nästan alltid. Jag hittar något jag MÅSTE ha och sen sätter jag bara igång. Huruvida jag egentligen har de färdigheter som krävs är liksom sekundärt. Jag kan inte kombinera rostrött med mörklila och grått och jag kan inte sticka flerfärg men måste jag ha halsduken så måste jag. Man får ta Gud i hågen och lägga upp maskorna, bara. Det blir alltid roligt – och ibland bra.

En rätt så beige bild

Se här min utsikt för dagen. Jag ligger i soffan och försöker blidka mina bihålor och tittar på matiné. Och stjälper i mig tebalja efter tebalja. Och stickar. Shelter är faktiskt underbart – jag gillar det tweediga, lite torra, och hej vad det går undan! Det var länge sen jag stickade med så här grovt garn, så jag hade liksom glömt hur snabbt det kan gå. Ärmarna blir klara framåt aftonen och sen lär jag väl kasta mig över fram- och bakstycket direkt.

Måtte jag nu bara ha köpt tillräckligt mycket garn. Han den där mottagaren är så väldigt långarmad.

Man ska gå ut starkt!

 

Två timmar efter att vi hade kommit hem från vår lilla Londonresa i går stod jag och vindade upp detta garn. Som jag har längtat efter att få sätta tänderna i lite Brooklyn Tweed-tweed! Även mönstret, Brownstone, är från Brooklyn Tweed. Det hela är inköpt på detta förbaskade ställe, där jag fick en sån inspirationschock att jag nästan handlade upp hela nästa månadshyra. Det är både tur och lite synd att vi inte har några såna garnaffärer i Stockholm. I slutändan lyckades jag lägga band på mig själv ordentligt och begränsa mig till dessa elva Shelter-härvor och ett stort nystan ljuvligt Sapphire-nånting som jag får återkomma till i en senare post.

Med denna luddiga lyxpralin återupptar jag alltså mitt stickningsbloggande. Några få tappra läsare från förr kanske minns ”Vifslan stickar”, som förde en tynande tillvaro under några år för att sedan dö helt vintern 2010. Jag har inte stickat särskilt mycket sedan dess, men nu är jag igång igen, med både nya projekt och såna som har legat i ide länge.

Väl återmött i garncybern, alltså – och glad påsk!