En liten köttfärgad kofta

Ett litet sitta-framför-tv:n-och-måsta-ha-något-för-händer-pyssel, alltså. Det såg så bedrövligt ut i början – flera olika nyanser (udda nystan, som sagt) som inte såg ut att gifta sig så värst, och så de råa rätstickningskanterna som jag alltid tycker är så skräpiga. Rätstickning ÄR inte det vackraste jag vet, men ju mer omsorgsfull finish desto bättre blir det. Och jag vet ju hur skönt det är att ha på sig. Stunsigt och elastiskt och levande.

Ja, vilket armt litet barn som klär i denna färg, det återstår att se. Jag vet inte vilken ört som har gett denna nyans – vet du?

Mönstret är ”Tomten” ur den genialiska Elizabeth Zimmermanns lika genialiska bok ”Knitting Without Tears”. Jag har en halvfärdig tröja till lilla systerdottern Kommandoran som ligger på vänt ute i stickkorgen i vardagsrummet och som även den är stickad efter EZ:s ”grundrecept”, men den spar vi till ett senare inlägg. Den är inte särskilt växtfärgad, kan jag säga. Där snackar vi snarare rosa, glitter och guld. Det är kontrasterna som gör tillvaron intressant.

2 svar på ”En liten köttfärgad kofta

  1. Men halleduttane då. Lelle koftan man vill ju bara ta dig i famn och dansa en, just-när-kvällningen-intagit, midsommarnattsdrömsdans med daj. Ett enhälligt susande oh från vild och vacker västkust.

  2. Ja, visst vill man ta den lite fint i tassarna (eller den enda tassen, rättare sagt – den andra får den nog först i eftermiddag) och ta sig ena lita västkustsvängom?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *