Hösthej!

peruvian

Inte en enda maska har jag stickat på hela sommaren, men nu när det äntligen höstas verkar det rassla igång igen. Häromveckan var jag på Strikk och man kan väl säga att det hela ballade ur lite. 22 nystan Peruvian. Det ska bli en regnbågskofta enligt Clara Falks recept och så säsongens Loki, förstås.

MerinoOch titta här då! 50 g supertunn ekomerino som Anna Dandelion har växtfärgat och som jag har köpt av min Instagramkompis Dödergök. Jag såg direkt vad det vill bli, men jag återkommer angående det.

Jag går och väntar på en liten Finch-leverans också. Jag har önskat mig en Rayures länge nu och nu får jag garnet av mig själv i försenad 40-årspresent. Hoppas att det kommer snart. Hoppas att det kommer i dag. Hoppas att det kommer inom en timme.

Lilla apelsinen

Nu är den lilla växtfärgade historien klar.

Lilla apelsinen

Lilla apelsinen

Det är ju alltså växtfärgad ull i fyra olika orange nyanser och en grön som kontrastfärg. De orange nyansskillnaderna var ganska påtagliga i början och är det väl fortfarande i skarpt ljus, men det blev bättre efter en ordentlig tvätt. Och min främsta tanke var ju ändå att en liten del av mitt växtfärgade berg skulle komma till faktisk, praktisk användning. Allt måste inte vara perfekt.

Mönstret heter alltså Tomten och det finns att köpa här för den som inte har turen att få tag i böckerna ”Knitting Without Tears” eller ”The Opinionated Knitter”.

Jared Flood gjorde denna underbara vuxenversion av Tomten för några år sen. En sån vill jag rackarns gärna sticka nån gång.

Jag har väldigt mycket barnplagg på stickorna nu – jag tycks ha drabbat av ett enormt ”avslutningsryck” och små projekt känns väl mer lättavslutade än stora… Få se om jag kan lyckas visa nåt vuxenplagg också snart – om så bara en mössa!

lillaapelsinen2

En liten köttfärgad kofta

Ett litet sitta-framför-tv:n-och-måsta-ha-något-för-händer-pyssel, alltså. Det såg så bedrövligt ut i början – flera olika nyanser (udda nystan, som sagt) som inte såg ut att gifta sig så värst, och så de råa rätstickningskanterna som jag alltid tycker är så skräpiga. Rätstickning ÄR inte det vackraste jag vet, men ju mer omsorgsfull finish desto bättre blir det. Och jag vet ju hur skönt det är att ha på sig. Stunsigt och elastiskt och levande.

Ja, vilket armt litet barn som klär i denna färg, det återstår att se. Jag vet inte vilken ört som har gett denna nyans – vet du?

Mönstret är ”Tomten” ur den genialiska Elizabeth Zimmermanns lika genialiska bok ”Knitting Without Tears”. Jag har en halvfärdig tröja till lilla systerdottern Kommandoran som ligger på vänt ute i stickkorgen i vardagsrummet och som även den är stickad efter EZ:s ”grundrecept”, men den spar vi till ett senare inlägg. Den är inte särskilt växtfärgad, kan jag säga. Där snackar vi snarare rosa, glitter och guld. Det är kontrasterna som gör tillvaron intressant.

My preciouss

Av allt det som min enorma garnsamling rymmer är det nog det här jag håller kärast.

 För fem, sex år sen köpte jag flera kilo växtfärgad ull av en kvinna som hade gått en massa växtfärgningskurser men inte visste vad hon skulle göra av alla proverna. Några försiktiga försök till att sticka upp det har jag gjort, men jag har inte kommit särskilt långt – det är så vackert att inget projekt liksom tycks duga. Jag nänns inte riktigt sätta tänderna i det. Helt lätt att hitta lämpliga projekt är det inte heller – till allra största delen är det ett nystan i varje färg och det är nog faktiskt lika många olika tjocklekar som det är nystan… Nu i eftermiddag, när jag skulle titta på ”Henrik V” och behövde enkel rätstickning som inte drog någon uppmärksamhet från de språkliga krumbukterna, lyckades jag dock sortera ut fyra nystan i tunn, orangefärgad, hyfsat jämntjock ull och påbörja en liten, liten kofta.

Man måste börja någonstans. Mina växtfärgade skatter tjänar förvisso som underbar prydnad redan som de är, men de förtjänar att komma till användning, att med omsorg stickas in i plagg som älskas och slits.