Den lyxiga randiga

Jag fick ju garnet till evighetssjalen Rayures i födelsedagspresent av mig själv häromåret. Jag såg fram emot att använda den ihop med min älskade åskblå gamla Gunila Axén-jacka som jag köpte på rea i Axénbutiken i Göteborg år 1998 – å, vad jag saknar den butiken! Jackan kostade 700 kronor på rea, och syrran och jag diskuterade länge och väl huruvida en fattig jur. stud. som jag verkligen fick lov att lägga 700 kronor på en jacka. Så här 20 år senare kan jag meddela att inget annat plagg jag äger har tjänat mig så väl och så länge, så det var bra att jag till sist bestämde mig för att hosta upp de där slantarna.

Men det där med jackan var en parentes. Det var väldigt trevligt att sitta och sticka alla de där ränderna, men den färdiga sjalen kom till mycket mindre användning än jag hade hoppats. Färgerna klär mig helt enkelt inget vidare, men ovan nämnda syrra är som ni ser ursnygg i den, så den fick flytta hem till henne i stället (men jackan får hon aldrig).

IMG_6870Vinterljus i Varberg.
IMG_6860

Mönstret heter alltså Rayures och är skapat av Amy Miller för Quince & Co. Garnet heter Finch och är nåt av det lyxigaste jag nånsin har stickat i. Jag fick som vanligt problem när jag skulle montera, jag är urkass på smygmaskor. Först blev det avigräffla och sen fick den blå randen fyra varv och den vita bara två, men man får vackert stå på tills det blir bra, så det redde sig till sist.

IMG_6957

Bubblor och ränder

Jag har stickat en Bubble & Squeak. Det var roligt och resultatet kommer att bli mycket användbart.

IMG_5941

Bubblig enasida, slätrandig andrasida.IMG_5944

Jag tror att jag använde stickor 2,5. Ganska mycket av resterna från Rayures-sticket gick åt. Jag älskar den mörkgrå nyansen. Den perfekta mjukisbyxfärgen. Den vore nåt att sticka sig en liten klänningskofta i.IMG_5946

Snurrfilten och skrammelkaninen

kpc-nystanNytt favoritgarn! Det heter KPC Glencoul DK och innehåller bomull och merinoull. Det finns i mängder av helt fantastiska färger och är spänstigt och fint att sticka med. Billigt är det inte, men det får bli en annan diskussion.

borjan

När jag såg den krämvita och den grönblå ihop insåg jag att det äntligen hade blivit dags att sticka en OpArt. Jag har varit sugen på den i evigheter och är det nog fortfarande – den är så rolig att sticka att jag gärna skulle fortsätta med en till nu direkt, det vore fint med en svartvit i vardagsrumssoffan. Fast precis i början där var det så lagom roligt (se ovan). Jag svor.

img_3015Sen blev det bättre.  Färgbytena var svåra att få till snyggt men jag kamouflerade bäst jag kunde innan jag blockade. Nästa gång blir det bättre.img_3017Varje gång jag gör en i-cord av något slag förundras jag över Elizabeth Zimmermanns geni.img_3022Så här blev den (kolla, mitt syrum är på gång!), och nu är den på plats hos sin lilla mottagare – lilla T, alldeles nyfödd dotter till min älskade vän och kollega på översättningsbyrån. Eftersom jag tänkte mig att filten kanske kunde komma till användning i barnvagnen stickade jag den mindre varianten.

En liten allvarsam skrammelkanin följde också med i paketet till lilla T.

img_3018Den heter Rattle Bunny Two-legged och är påhittad av Lucia Lanukas. Jätteroligt handarbete det här också, förstås. Jag använde Baby Cashmerino-rester (den där stashen tar aldrig slut) och sydde in en liten bjällra när jag stoppade överkroppen. Säkerhetsögon, förstås, och liten garnbollsrumpestump.img_3019  Och med en vy över detta lilla akterparti avslutar jag detta inlägg. Välkomna åter!

Gladkoftan

regnbåge3

Detta plagg är Dags käraste ägodel. Han har en alldeles för liten jeansjacka som han älskar väldigt mycket också men denna regnbågskofta är likväl solklar etta på Daggetoppen. Han får massor av komplimanger för den och är alltid mycket noga med att visa alla knapparna (som jag efter mycket om och men hittade på Panduro, av alla ställen) och berätta lite om de olika färgerna.

regnbåge

Det är ju Claras regnbågskofta, förstås, i Peruvian Highland Wool från Filcolana. Jag köpte garnet en torsdag och sen var väl koftan klar på söndagen. Det var så härligt att sitta där och fylla ögonen med all denna färg, det gick bara inte att sluta. Jag har känt mig rätt beige till såväl det yttre som det inre på sistone, så jag mådde gott av detta FÄRGVRÄK. Och jag blir glad av att se resterna – det gick åt ett halvt nystan per färg, ungefär, så egentligen skulle jag ju kunna sticka en kofta till och ge åt nån annan liten unge – i garnskåpet. Jag ska fylla på med lite mer gladfärg i stashen. Rätt vad det är behöver man lite färgterapi.

regnbåge2Eftersom Dag är en lång drasut la jag till två varv på varje rand. A-linjeökningarna utelämnade jag och jag hade nog kunnat hoppa över de förkortade varven i nacken också och helst även gjort halsringningen mindre. Dagge tycker att garnet är lite för sticksigt så han måste ha långärmat under, men det är också den enda invändningen han har. ”Jag MÅSTE ha gladkoftan, mamma.”

Strumpchock

bild (62)

I somras råkade jag helt inofficiellt haka på Dödergöks sockutmaning. Det började med de knallrosa våffelstrumporna – de gav mersmak, det var så roligt att sitta och mickla med hälar och tår, och jag har köpt på mig en väldig massa sockgarn från Wollmeise det senaste året så det passade ju bra. Fyra par randiga blev det.

Jag stickade helt på fri hand med målsättningen att värka fram det optimala strumpreceptet för just mina fötter. Strumpor som sitter perfekt och som jag så småningom kan sticka i sömnen.

bild (67)

Par nummer ett. De ser ut som en godisbutik luktar, så de fick heta Lördagsgodis. Randningen är 9+9 v, vilket jag tycker blev lite för brett. Det rosa garnet är Wollmeise Twin i färgen ”Tutu” och det vita är vanlig vit Regia. Observera den fula upptagningen längs hällapparna. Den gav jag mig den på att jobba bort.

bild (63)

Ful upptagning i närbild. Blä.

bild (64)

Men på andra strumpan hittade jag på nåt trick som inbegrep att lyfta lite fler maskor än vad som egentligen är sticktekniskt lämpligt och därigenom få en ”rätfläta” att plocka upp längs med. Jag ska försöka fota det hela nästa gång, för jag kan absolut inte förklara hur jag gjorde. Snygga hälar blev det från och med nu, i alla fall.

Den gröna ovan stickade jag när min trädgård stod och risade ihop som värst, så den heter Kirskål. Randning 4+4 v. Näst snyggast. Grön Wollmeise Twin i färgen Pistazie och så vit Regia.

bild (66)Denna strumpa heter Skjorta. Randning 6+6 v, vilket jag tycker blev snyggast. Petrolblå Wollmeise Twin i färgen Neptun och vit Regia.

bild (68)Fast allra bäst blev det sista paret, som förstås heter Kultur. Svart Wollmeise, vit Regia. Dem ska jag ha i jodhpursen i höst.

bild (55)Dagge gillade den rosa bäst.

Jag ”behöver” ett rödorangerandigt och ett senapsrandigt par också. Och sen är tanken på helt enfärgade, omönstrade inte så dum heller. Ja, här sitter man nu och har blivit strumpstickerska. Dagge måste väl också ha ett par eller sju, förresten… Händelserikt stickningsår, det här.

Löjl och fånerier

Varför jag väljer att sticka sockor som ska sys ihop vet jag icke, och varför jag väljer att göra det två gånger vet jag icke heller. Söta är de ju, men den där sömmen under foten är faktiskt inget vidare. Till saken hör att mina Debbie Bliss-grejer alltid blir för stora (våga vägra provlappar!), så de här lär väl inte passa förrän mottagaren/offret är stor/stort nog att gå, och då tror jag inte att en söm som löper längs hela undersidan av foten känns sådär jättekul.

Nå, men roligt sticke var det ju och skaplig på att sy ihop grejer är jag ju, så det får vara gott så.

sockor och monster

Baby Cashmerino som vanligt. Jag har så väldigt mycket Baby Cashmerino. Baby Cashmerino-lådan är som ett par såna där guldbyxor – det kommer mer och mer och mer oavsett hur mycket man öser ur den.

Den lilla tingesten som ser ut att vara en sparkbyxa till ett mycket märkligt skapt spädbarn är i själva verket början på ett monster, som ska stoppas och få ögon, ficka på magen samt liten telning: Daphne and Delilah.

Monsterinspirationen hittade jag hos denna fullkomligt fantastiska stickerska.

Glada ungar = glad stickerska

Det är så härligt att se att ens med oändlig kärlek hoptotade små alster faktiskt kommer till riktig användning. Att de blir vardagsting som brukas, tvättas, slits.

Filtar och älsklingar

Hearts And Stars Blanket, Zoë Mellor. Jag har stickat tre stycken hittills och fler lär det väl bli. Garnet är det gamla vanliga Baby Cashmerino.

mössälsklingarOch så Pixie Hat ur Simply Baby av Debbie Bliss, som jag har bloggat om tidigare. Den rödrandiga var den första jag stickade – minsta storleken för 0-3 månader. Lille Kapten är ju dock avsevärt större, som synes.

Toppluvigt

När lilla Kommandoran föddes stickade jag en Pixie Hat ur Debbie Bliss ”Simply Baby”, till henne – minsta storleken, som är avsedd för nyfödingar. När hon fyllde två hade hon vuxit i den. Nu när hon är fyra stramar den förstås rent omöjligt över öronen så nu har jag stickat en ny, i näst minsta storleken – se bild. Sista storleken kommer väl att passa när hon fyller moppe. Fast då har hon kanske/sannolikt tröttnat på gladrandiga tofsmössor.

Ja, frånsett storlekskonstigheterna är detta alltså en mycket bra mössa. Barnet vill enligt moderns utsaga icke bära någon annan huvudbonad än denna. Jag har stickat en hel del i Baby Cashmerino och det tycks alltid gå hem alldeles väldeliga. Det blir mjukt och mulligt och värmer när det är kallt och svalkar när det är varmt, och färgurvalet är fantastiskt. Om det ändå var ekologiskt också…