Brownstone börjar arta sig, men även om jag tycker att det kan vara rätt skönt att sitta och bara mata på med busenkel slätstickning blir det faktiskt en aning långsamt emellanåt, så de senaste dagarna har jag varvat med den här osannolika saken.

Det är Lidiya Scarf av Kaffe Fassett,  från Rowan 48. Jag började väl med den hösten 2010, så den får ju hemskt gärna bli klar till vintern. Om jag inte kände mig själv så väl skulle jag ge mig själv i läxa att sticka en ”rand” om dagen…

Det här är ett bra projekt för mig, på många vis. Dels får jag öva på att inte ge mig in och PILLA så förbaskat i allt – jag har gett mig den på att jag inte ska stuva om i färgkombinationerna trots att jag tycker att de är ohyggliga ibland, utan släppa kontrollen och fixandet lite och bara följa beskrivningen. Den färdiga halsduken (av någon anledning lyckas jag inte länka i dag), som jag bland annat har sett på Wincent i Stockholm, är jättevacker på sitt eget kaotiska sätt och jag vet att jag kommer att älska min när den är klar. Det är bra att kliva ut ur sin gamla välbekanta låda ibland.

Ja, och dels får jag öva på flerfärg, som är min sämsta stickningsgren. Nu sitter jag och micklar tämligen obehindrat med tre färger på samma gång – två trådar i vänster hand och en i höger. Det gick åt väldigt många svärord i början, men nu funkar det faktiskt.

Så här är det nästan alltid. Jag hittar något jag MÅSTE ha och sen sätter jag bara igång. Huruvida jag egentligen har de färdigheter som krävs är liksom sekundärt. Jag kan inte kombinera rostrött med mörklila och grått och jag kan inte sticka flerfärg men måste jag ha halsduken så måste jag. Man får ta Gud i hågen och lägga upp maskorna, bara. Det blir alltid roligt – och ibland bra.