Hallå, gamla blogg. Nu har jag stickat en jättefin tröja – en Hulda av Kristin Wiola Ødegård. Jag köpte garn till den i Oslo i somras Det var varmt, men sånt hindrar inte en stickerska. Skåda detta himmelrike på Husfliden i Glasmagasinet.

Senare på kvällen satt jag på hotellrummet med denna skatt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag älskar TRÖJMÄNGD.

Den korallfärgade längst upp till vänster ingick i de ordinarie färgerna i beskrivningen, men jag stod länge och tvekade på den i affären. Jag gillar den inte – jag ogillar den ganska intensivt, till och med. Men jag tyckte mycket om den färdiga tröja som Wiola visade upp, så jag bestämde mig för att ge det hela en chans och ta med den i alla fall. Den mörkrosa näst längst ner till vänster fick följa med som bonus bara för att jag tyckte att den var så fin och kanske ville försöka få med den i tröjan på något sätt.

Sen när jag väl började sticka insåg jag att jag absolut inte kunde ha med den korallfärgade – den skrek i ögonen på mig. Inte heller den mörkrosa blev bra. Det slutade med att jag alltså använde färre färger och att jag fick stuva om en hel del. Både oket och ärmsluten är omstickade många gånger. Oket blev lite mer rosa än jag är van vid, men jag tycker att det är fint i kontrast till det mörkröda och det gröna. Och som vanligt är det rätt tillfredsställande att helt enkelt inte ge sig – att fortsätta tills det blir bra. Repa upp och göra om tills allt makar sig på plats.

Ärmsluten satt jag uppe med nästan en hel natt. Jag blev inte nöjd med mönstringen och inte med färgerna heller, så jag experimenterade mycket med färgerna i det stora partiet som till sist blev grönt och gult, och jag bytte den sista smala bården till en annan som också fanns med i oket. Men till sist kände jag att det satt – och det fick jag bekräftat även dagen efter, när jag kom tillbaka och tittade på det hela med utsövda ögon. De ”pratar” inte riktigt med oket, det ser jag – de är tätare både färg- och mönstermässigt – men jag tycker att det funkar ändå. Jag blir glad av dem och tänker att det finns både möss- och vantpotential i detta också.

Sen var det bara gråvit slätstickning i många dagar. Många långfilmer blev det.

Och sen blev det fästfest. Man ångrar aldrig inköpet av en riktigt bra sax.

Och så här blev den! Det var så länge sen jag stickade ett rejält ullplagg till mig själv att jag hade glömt bort hur underbart det är att ha på sig. Det värmer ju ända in i själen – på samma sätt som en vedspis gör. Och den sitter bra och är jätteskön att ha under jackan när det blåser. Så fort jag får jullov ska jag sticka något mer till mig själv. Kanske en fair isle-mönstrad väst eller kanske mera norskt.