Den lyxiga randiga

Jag fick ju garnet till evighetssjalen Rayures i födelsedagspresent av mig själv häromåret. Jag såg fram emot att använda den ihop med min älskade åskblå gamla Gunila Axén-jacka som jag köpte på rea i Axénbutiken i Göteborg år 1998 – å, vad jag saknar den butiken! Jackan kostade 700 kronor på rea, och syrran och jag diskuterade länge och väl huruvida en fattig jur. stud. som jag verkligen fick lov att lägga 700 kronor på en jacka. Så här 20 år senare kan jag meddela att inget annat plagg jag äger har tjänat mig så väl och så länge, så det var bra att jag till sist bestämde mig för att hosta upp de där slantarna.

Men det där med jackan var en parentes. Det var väldigt trevligt att sitta och sticka alla de där ränderna, men den färdiga sjalen kom till mycket mindre användning än jag hade hoppats. Färgerna klär mig helt enkelt inget vidare, men ovan nämnda syrra är som ni ser ursnygg i den, så den fick flytta hem till henne i stället (men jackan får hon aldrig).

IMG_6870Vinterljus i Varberg.
IMG_6860

Mönstret heter alltså Rayures och är skapat av Amy Miller för Quince & Co. Garnet heter Finch och är nåt av det lyxigaste jag nånsin har stickat i. Jag fick som vanligt problem när jag skulle montera, jag är urkass på smygmaskor. Först blev det avigräffla och sen fick den blå randen fyra varv och den vita bara två, men man får vackert stå på tills det blir bra, så det redde sig till sist.

IMG_6957

2 svar på ”Den lyxiga randiga

  1. Precis som du skriver vet man inte förrän efteråt om det där dyra köpet var ett klokt köp:)

    Synd att halsduken inte passade så bra, för den ser så himla snygg ut på bilden! Tur då att du har hittat ett annat hem till den där den kommer till användning på bästa sätt:)

    Det där med ny teknik kan ta en stund innan den säter sig, men samtidigt är det ju kul att lära sig nya saker och efterhand använda det på nya projekt:)

    • Ja, det var synd, men jag sörjer sällan mina ”felstickningar” särskilt länge – alltid kommer de till användning på något sätt och resan, dvs själva stickandet, känns lika mycket (om inte mer) värd som resultatet. Jag träffar syrran flera gånger i veckan och hon har alltid sjalen på sig, så det blev nog som det var menat ändå. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *