Gladkoftan

regnbåge3

Detta plagg är Dags käraste ägodel. Han har en alldeles för liten jeansjacka som han älskar väldigt mycket också men denna regnbågskofta är likväl solklar etta på Daggetoppen. Han får massor av komplimanger för den och är alltid mycket noga med att visa alla knapparna (som jag efter mycket om och men hittade på Panduro, av alla ställen) och berätta lite om de olika färgerna.

regnbåge

Det är ju Claras regnbågskofta, förstås, i Peruvian Highland Wool från Filcolana. Jag köpte garnet en torsdag och sen var väl koftan klar på söndagen. Det var så härligt att sitta där och fylla ögonen med all denna färg, det gick bara inte att sluta. Jag har känt mig rätt beige till såväl det yttre som det inre på sistone, så jag mådde gott av detta FÄRGVRÄK. Och jag blir glad av att se resterna – det gick åt ett halvt nystan per färg, ungefär, så egentligen skulle jag ju kunna sticka en kofta till och ge åt nån annan liten unge – i garnskåpet. Jag ska fylla på med lite mer gladfärg i stashen. Rätt vad det är behöver man lite färgterapi.

regnbåge2Eftersom Dag är en lång drasut la jag till två varv på varje rand. A-linjeökningarna utelämnade jag och jag hade nog kunnat hoppa över de förkortade varven i nacken också och helst även gjort halsringningen mindre. Dagge tycker att garnet är lite för sticksigt så han måste ha långärmat under, men det är också den enda invändningen han har. “Jag MÅSTE ha gladkoftan, mamma.”

Lilla apelsinen

Nu är den lilla växtfärgade historien klar.

Lilla apelsinen

Lilla apelsinen

Det är ju alltså växtfärgad ull i fyra olika orange nyanser och en grön som kontrastfärg. De orange nyansskillnaderna var ganska påtagliga i början och är det väl fortfarande i skarpt ljus, men det blev bättre efter en ordentlig tvätt. Och min främsta tanke var ju ändå att en liten del av mitt växtfärgade berg skulle komma till faktisk, praktisk användning. Allt måste inte vara perfekt.

Mönstret heter alltså Tomten och det finns att köpa här för den som inte har turen att få tag i böckerna “Knitting Without Tears” eller “The Opinionated Knitter”.

Jared Flood gjorde denna underbara vuxenversion av Tomten för några år sen. En sån vill jag rackarns gärna sticka nån gång.

Jag har väldigt mycket barnplagg på stickorna nu – jag tycks ha drabbat av ett enormt “avslutningsryck” och små projekt känns väl mer lättavslutade än stora… Få se om jag kan lyckas visa nåt vuxenplagg också snart – om så bara en mössa!

lillaapelsinen2

En liten köttfärgad kofta

Ett litet sitta-framför-tv:n-och-måsta-ha-något-för-händer-pyssel, alltså. Det såg så bedrövligt ut i början – flera olika nyanser (udda nystan, som sagt) som inte såg ut att gifta sig så värst, och så de råa rätstickningskanterna som jag alltid tycker är så skräpiga. Rätstickning ÄR inte det vackraste jag vet, men ju mer omsorgsfull finish desto bättre blir det. Och jag vet ju hur skönt det är att ha på sig. Stunsigt och elastiskt och levande.

Ja, vilket armt litet barn som klär i denna färg, det återstår att se. Jag vet inte vilken ört som har gett denna nyans – vet du?

Mönstret är “Tomten” ur den genialiska Elizabeth Zimmermanns lika genialiska bok “Knitting Without Tears”. Jag har en halvfärdig tröja till lilla systerdottern Kommandoran som ligger på vänt ute i stickkorgen i vardagsrummet och som även den är stickad efter EZ:s “grundrecept”, men den spar vi till ett senare inlägg. Den är inte särskilt växtfärgad, kan jag säga. Där snackar vi snarare rosa, glitter och guld. Det är kontrasterna som gör tillvaron intressant.

My preciouss

Av allt det som min enorma garnsamling rymmer är det nog det här jag håller kärast.

 För fem, sex år sen köpte jag flera kilo växtfärgad ull av en kvinna som hade gått en massa växtfärgningskurser men inte visste vad hon skulle göra av alla proverna. Några försiktiga försök till att sticka upp det har jag gjort, men jag har inte kommit särskilt långt – det är så vackert att inget projekt liksom tycks duga. Jag nänns inte riktigt sätta tänderna i det. Helt lätt att hitta lämpliga projekt är det inte heller – till allra största delen är det ett nystan i varje färg och det är nog faktiskt lika många olika tjocklekar som det är nystan… Nu i eftermiddag, när jag skulle titta på “Henrik V” och behövde enkel rätstickning som inte drog någon uppmärksamhet från de språkliga krumbukterna, lyckades jag dock sortera ut fyra nystan i tunn, orangefärgad, hyfsat jämntjock ull och påbörja en liten, liten kofta.

Man måste börja någonstans. Mina växtfärgade skatter tjänar förvisso som underbar prydnad redan som de är, men de förtjänar att komma till användning, att med omsorg stickas in i plagg som älskas och slits.