Dagge Drakdråparen

bild (23) Hej, kära eftersatta blogg! Jag hinner just ingenting nuförtiden, men här har vi trots allt en draksnuttefilt efter Livet på Florabakkens mönster.
Jag började med den när vår lille pojke låg i magen – hans arbetsnamn var Katla (fråga inte), så det passade ju bra. Faktum är att jag virkade på den mellan värkarna när allt hade satt igång också. Jag låg i sovrummet och oooade och aaaade och yogaandades och virkade om vartannat. Så det känns ju lite fint att äntligen ha fått den färdig nu. Jag fäste sista tråden i morse och överlämnade den högtidligen till lillen. Han älskar den, som synes.

bild (21)Det är ju lite olika, det där hur man visar kärlek.

bild (24)Jättefint mönster och rolig virkning. Låt oss hoppas på fler klurigheter från Maria på Florabakken! Garnet är som vanligt Baby Cashmerino och jag använde virknål 3.

bild (22)

Avd. sånt som blev sjukt bra

 

tangled-yoke-5

Här har vi min gallgröna ”Tangled Yoke Cardigan” av Eunny Jang.

Garnet är Rowans Felted Tweed i nyansen ”Pickle”.

tangled-yoke-4

När jag började planera det här sticket i Herrens år 2008 visade det sig att nyansen jag hade valt skulle utgå (mina älsklingsfärger gör alltid det), så jag fick jaga som en vettvilling för att få tag i den – jag dammsög verkligen nätbutikerna och mejlade kors och tvärs med alla möjliga stackars människor på andra sidan Atlanten, men det lönade sig ju. Jag fick tag i mitt garn till sist och har fyra eller fem nystan kvar, faktiskt. De ska användas med andakt när det rätta projektet kommer i min väg.

Vågrät flätstickning hör åtminstone inte min vardag till, men när jag väl fick kläm på det var det magiskt roligt. All flätstickning blir ju logisk efter en stund, flätorna visar själva vart de ska. Jag minns att jag stickade hela oket i ett sträck, det gick inte att lägga ifrån sig.

tangled-yoke-3

Som vanligt hade jag problem med kanterna. Jag slarvar ofta med planeringen där och plockar upp för tätt, vilket ju bara resulterar i sladder och slafs. Den här framkanten gjorde jag nog om två gånger innan den blev som den skulle. Knapparna hittade jag på Wincents garner i Stockholm, om jag minns rätt.

tangled-yoke-1

Jag började alltså sticka den här 2008, så den har legat och väntat länge. Men i höst åker den på! Den kommer att bli extra fin till en enkel, svart ylleklänning och täta strumpor, men den står sig nog ihop med ett par jeans också. Jag är så stolt över den! Den inbegriper så mycket av det som gör stickningen så lockande: bra material, färgglädje. fiffiga konstruktioner, nytt och gammalt tänk i ljuv förening. Omsorg. Sticka genast en egen, du som inte har gjort det än!

Kaschmir till min mor

Här har vi ett par meter mosstickning i någon väldigt len kaschmirhistoria från RYC som jag hittade i gömmorna när vi flyttade i fjol och nu har färdigställt samt befransat. Förhoppningen är att min mor ska finna den så pass osticksig att hon kan tänka sig att linda den om halsen framåt hösten.

bild (6)

Exakt vilket garn det rör sig om vet jag tyvärr inte, jag hittade inga banderoller, men det är supermjukt och var väldigt fint att sticka i. Färgen lyckas jag inte göra rättvisa – här nedan blev den ju snarast pistaschskrikig – men den är alltså ljust gröngrå. Precis samma färg som mammas ögon.

bild (5)

Nu ska den slås in i ett utan-någon-särskild-anledning-alls-paket och skickas till mamma. Det är inte säsong för halsdukar, men jag gillar att ha saker klara i förväg och lägga undan ett par månader. Det blir som att få en present sen när det väl blir dags att börja använda dem. Man hinner ju glömma lite. Och paket kan man gott skicka lite oftare, bara för att det är roligt.

bild (7)

Två inlägg på samma dag!

I dag fick snoppkaninen en melankolisk liten kompis.

Man blev ju lite orolig först. ”Vad är det HÄR för en pungkula nu då”, sa min man och suckade lite när han såg det hela ta sin början. Man får förstå honom. Han tvingades ju följa snoppkaninens tillblivelse på ganska nära håll.

bild (3)

Men sen redde det ut sig rätt bra. Kolla fötterna. De är ju så söta att man dör.

bild (1)Mönstret är från Ysolda Teague och heter ”Elijah”. Jag har stickat på strumpstickor strl 2 mm och det gick väl åt ett halvt restnystan Rowan 4 Ply Soft i ljust gråblått. Det blev en ganska liten och fast fant, precis som jag hade tänkt mig. Till ögon fick han franska knutar. Några såna hade jag inte gjort på flera år, så där fick jag friska upp minnet en aning med hjälp av Youtube.

Ja, det var nog allt jag hade på hjärtat i dag.

I går snoppkaniner, i dag Läderlappar

bild-26En Läderlappssymbol!

bild-25Om man syr ihop den blir det en hjälmmössa till en liten person. Jag gjorde två. Det tog en långfilm.

Mönstret är från Anita Gunnars ”Vantar, mössor, sockor och vantar” och jag vill inte prata om vilket garn jag använde. Men det gick åt 30 gram per mössa, dvs drygt ett halvt nystan. På stickor 2,5.

Nya upplevelser/färdigheter/insikter i samband med detta sticke:

– Fyrfläta är roligt och snyggt, men jag borde ta reda på om den på något sätt kan göras mindre krullningsbenägen.

– Snygga kanter får man om man lyfter sista maskan med garnet framför.

Nu ska jag sätta mig och klippa upp fårafilten. Håll tummarna.

Den filosoferande snoppkaninen

Jag stretar vidare med fårafilt och andra åbäken och varvar med lite småpjoller också. Bland annat har det blivit en snoppkanin!

bild-23Ja, det är inget att hymla med – armar och ben ser inte ut som armar och ben utan som något helt annat, och mitt färgval gör inte saken bättre (eller sämre, beroende på hur man väljer att se det). Fast varför fästa sig vid sådana små detaljer? Jag stickade färdigt och krönte det hela med en liten sidennos och en tämligen tom Panduroblick.

BNhVD2jCEAEp5GO.jpg-large

”Roten ur hypotenusan minus Nortons teorem gånger rymden.”

Det var klurig och rolig stickning. Man börjar med huvudet, fyller det och plockar sen upp maskor till hals och kropp på det. Armar, ben och öron stickas likadant, så det blir inget sömmande. Bitvis var det riktigt svårmanövrerat – det där vecket i öronbasen är inget man får till i en handvändning, men det går!

bild-24

Här ska det alltså stickas öron. Man dricker många koppar te. Man svär. Men det går. Allt går.

Mönstret är Ysolda Teagues ”Sophie” och vilket garn det är behöver ni ju inte ens gissa.

Vad nytt har jag då lärt mig/prövat på/insett i samband med detta sticke?

– Osynlig ”loop cast on”. Roligt. Beskrivs här. 

– Grafting. Det har jag fuskat ihop många gånger förut men nu hittade jag en väldigt bra beskrivning på hur man gör.

– Om jag ska fortsätta sticka såna här små krumelurer får jag nog försöka hitta kortare strumpstickor, för det blir lätt i bökigaste laget med de i vanlig längd. Maskorna till öronen ovan tog jag upp på strumpstickor men sen blev det faktiskt att jag stickade de första varven på tapisserienålar…

Avd. sånt som bara blev sådär

Nu ska jag visa ett före detta gammalt UFO som jag har grävt fram ur gömmorna och förbarmat mig över. Det är Blithe från Kim Hargreaves i 4 Ply Cotton från Rowan (numera taget ur produktion). Jag köpte det på den underbara tiden då man kunde beställa garnpaket direkt från hennes sajt. Å, det var magiskt. Man gick där och väntade och längtade efter att varje ny kollektion skulle släppas, och så släpptes den äntligen och då satt man en halv förmiddag framför datorn och dreglade av fröjd. Sen räknade man veckopengen och kom fram till att man inte hade råd men likväl beställde man – och efter ett par veckor fick man gå till posten och hämta ett ljuvligt paket med garn, knappar, snygg beskrivning och en liten namnlapp, allt omsorgsfullt inslaget i silkespapper och ombundet med ripsband. Det var en så kallad KÖPUPPLEVELSE av det mer positiva slaget.

Numera får man köpa sitt garn på annat håll, men Kims sticken kan fortfarande försätta mig i ett svårt dregeltillstånd emellanåt. Det fanns ett och annat i den senaste kollektionen som var jättefint. Men det ska vi inte prata om nu.

Den ursprungliga halsringningen har ni ju redan sett. Numera ser den ut så här i stället:

bild-17

Det blev ju bättre, förstås. Men resten… Nja. Det var ett helsike att få ärmarna på plats utan att det såg ut som att jag hade sytt med fötterna. När jag provade att tråckla fast dem med sytråd först och sy efter med garnet sen blev det bättre, då satt allt ju redan där det skulle och jag kunde fokusera på att försöka få sömmen någotsånär acceptabel visuellt sett. Men lyckat blev det tyvärr inte.

bild-15

Jag älskar modellen i sig, jag tycker att spelet mellan slätstickning och aviga är fint och allt som har många små knappar gillar jag per automatik, men bomullsgarn är ju så himla oförsonligt, minsta lilla ojämnhet syns. Undrar om den skulle bli det minsta intressant om man stickade upp den i ullgarn – skulle aviga/räta-mönstret framträda tillräckligt bra?

bild-16

Nåväl – det är sånt här man lär sig av. Jag strävar vidare med Elizabeth Zimmermanns uppmaning i minnet: ”Knit on, with confidence and hope, through all crises!”

bild-14

Nytt intresse

Ett nytt intresse i mitt liv tycks ju alltså vara små rätstickade koftor. Jag rafsade ihop den här för ett tag sen, när jag var djupt inne i en Shakespearefilmfas. Det behövs som bekant enkel, otjafsig rätstickning då och för en sån som jag, som tar så evinnerligt lång tid på sig med projekten, är det ibland skönt med något litet som faktiskt blir FÄRDIGT inom tämligt överskådlig framtid.

20130302_-2

Garnet är Eco Baby Wool från Marks&Kattens och det var väl inte så dumt.

Mönstret hittade jag här, hos Svea. Det var en väldigt rolig stickning och jag rekommenderar mönstret å det varmaste. Det kommer säkert att bli fler såna här. Snart har varenda unge i bekantskapskretsen en rätstickad, eventuellt växtfärgad kofta med kontrasterande kanter.

20130302_-3

 

Löjl och fånerier

Varför jag väljer att sticka sockor som ska sys ihop vet jag icke, och varför jag väljer att göra det två gånger vet jag icke heller. Söta är de ju, men den där sömmen under foten är faktiskt inget vidare. Till saken hör att mina Debbie Bliss-grejer alltid blir för stora (våga vägra provlappar!), så de här lär väl inte passa förrän mottagaren/offret är stor/stort nog att gå, och då tror jag inte att en söm som löper längs hela undersidan av foten känns sådär jättekul.

Nå, men roligt sticke var det ju och skaplig på att sy ihop grejer är jag ju, så det får vara gott så.

sockor och monster

Baby Cashmerino som vanligt. Jag har så väldigt mycket Baby Cashmerino. Baby Cashmerino-lådan är som ett par såna där guldbyxor – det kommer mer och mer och mer oavsett hur mycket man öser ur den.

Den lilla tingesten som ser ut att vara en sparkbyxa till ett mycket märkligt skapt spädbarn är i själva verket början på ett monster, som ska stoppas och få ögon, ficka på magen samt liten telning: Daphne and Delilah.

Monsterinspirationen hittade jag hos denna fullkomligt fantastiska stickerska.

Lilla apelsinen

Nu är den lilla växtfärgade historien klar.

Lilla apelsinen

Lilla apelsinen

Det är ju alltså växtfärgad ull i fyra olika orange nyanser och en grön som kontrastfärg. De orange nyansskillnaderna var ganska påtagliga i början och är det väl fortfarande i skarpt ljus, men det blev bättre efter en ordentlig tvätt. Och min främsta tanke var ju ändå att en liten del av mitt växtfärgade berg skulle komma till faktisk, praktisk användning. Allt måste inte vara perfekt.

Mönstret heter alltså Tomten och det finns att köpa här för den som inte har turen att få tag i böckerna ”Knitting Without Tears” eller ”The Opinionated Knitter”.

Jared Flood gjorde denna underbara vuxenversion av Tomten för några år sen. En sån vill jag rackarns gärna sticka nån gång.

Jag har väldigt mycket barnplagg på stickorna nu – jag tycks ha drabbat av ett enormt ”avslutningsryck” och små projekt känns väl mer lättavslutade än stora… Få se om jag kan lyckas visa nåt vuxenplagg också snart – om så bara en mössa!

lillaapelsinen2