Min man och jag har känt varandra halva livet och varit ett par i sju år, och först nu har jag lyckats sticka honom en tröja – en Brownstone, designad av Jared Flood. I sanningens namn ska sägas att jag började på den för rätt många år sen, men denna till synes enkla tröja har varit allt annat än enkel att få ihop (man kan läsa lite om eländet här), och mitt i alltihop kom det ju barn och hus och det hela och eftersom jag rent allmänt är extremt bra på att påbörja men sämre på att fullfölja hamnade tröjan rätt långt ner i projektkorgen.
Oceaner av slätstickning, oceaner av te, just inga oceaner alls av tålamod. Tröjan blev helt enorm efter tvätt och blockning. Jag stickade om den, denna gång med en mängd justeringar, och blockade den knappt alls eftersom jag fick för mig att den tänkte växa till ett smärre segel även andra resan. Det gjorde den naturligtvis inte – den blev tvärtom för liten. Urtöntig med fjuttkorta ärmar. Men då fick det helt enkelt räcka. Jag tvättade den oerhört eftertryckligt och blockade den bryskt och då blev den äntligen bra.
Snygg krage, snygg raglan, snygg livskamrat.
Ovan: actionbild. Nedan: materialsportbild. Jag kanske stickar nåt mer i Shelter nån gång, det är ju egentligen ett helt fantastiskt garn, men då får det bli dubbla provlappar först.
Även min lilla kille får en tröja vilken dag som helst nu. Jag ska bara brodera avgaser på den först. Med maskstygn.
