Snurrfilten och skrammelkaninen

kpc-nystanNytt favoritgarn! Det heter KPC Glencoul DK och innehåller bomull och merinoull. Det finns i mängder av helt fantastiska färger och är spänstigt och fint att sticka med. Billigt är det inte, men det får bli en annan diskussion.

borjan

När jag såg den krämvita och den grönblå ihop insåg jag att det äntligen hade blivit dags att sticka en OpArt. Jag har varit sugen på den i evigheter och är det nog fortfarande – den är så rolig att sticka att jag gärna skulle fortsätta med en till nu direkt, det vore fint med en svartvit i vardagsrumssoffan. Fast precis i början där var det så lagom roligt (se ovan). Jag svor.

img_3015Sen blev det bättre.  Färgbytena var svåra att få till snyggt men jag kamouflerade bäst jag kunde innan jag blockade. Nästa gång blir det bättre.img_3017Varje gång jag gör en i-cord av något slag förundras jag över Elizabeth Zimmermanns geni.img_3022Så här blev den (kolla, mitt syrum är på gång!), och nu är den på plats hos sin lilla mottagare – lilla T, alldeles nyfödd dotter till min älskade vän och kollega på översättningsbyrån. Eftersom jag tänkte mig att filten kanske kunde komma till användning i barnvagnen stickade jag den mindre varianten.

En liten allvarsam skrammelkanin följde också med i paketet till lilla T.

img_3018Den heter Rattle Bunny Two-legged och är påhittad av Lucia Lanukas. Jätteroligt handarbete det här också, förstås. Jag använde Baby Cashmerino-rester (den där stashen tar aldrig slut) och sydde in en liten bjällra när jag stoppade överkroppen. Säkerhetsögon, förstås, och liten garnbollsrumpestump.img_3019  Och med en vy över detta lilla akterparti avslutar jag detta inlägg. Välkomna åter!

Grillvirkning

Häromhelgen försökte min idol Nitsirk lära mig att frivirka. Min oerhörda talang för detta kanske inte kom i dagen ögonaböj, men vänta ni bara. Jag gick ut starkt med denna håglösa lunnefågel med gamnacke!

Vilket UTTRYCK!

Vilket UTTRYCK!

Jag ägnade ett par dagar åt att försöka virka in fågeln i ett mer sammanhängande sammanhang, men plötsligt satt jag visst och gjorde grytlappar i stället.

bild (39)

De blev ganska platta.bild (41)

Ibland blir avigan nästan snyggare än rätan.

bild (38)Sen slog jag in grytlapparna i grillfolie och skänkte dem till min syster Korven. Eftersom det var grillpremiär och allt det där.

Nu ska fågeln få en fru.

 

Dagge Drakdråparen

bild (23) Hej, kära eftersatta blogg! Jag hinner just ingenting nuförtiden, men här har vi trots allt en draksnuttefilt efter Livet på Florabakkens mönster.
Jag började med den när vår lille pojke låg i magen – hans arbetsnamn var Katla (fråga inte), så det passade ju bra. Faktum är att jag virkade på den mellan värkarna när allt hade satt igång också. Jag låg i sovrummet och oooade och aaaade och yogaandades och virkade om vartannat. Så det känns ju lite fint att äntligen ha fått den färdig nu. Jag fäste sista tråden i morse och överlämnade den högtidligen till lillen. Han älskar den, som synes.

bild (21)Det är ju lite olika, det där hur man visar kärlek.

bild (24)Jättefint mönster och rolig virkning. Låt oss hoppas på fler klurigheter från Maria på Florabakken! Garnet är som vanligt Baby Cashmerino och jag använde virknål 3.

bild (22)

I går snoppkaniner, i dag Läderlappar

bild-26En Läderlappssymbol!

bild-25Om man syr ihop den blir det en hjälmmössa till en liten person. Jag gjorde två. Det tog en långfilm.

Mönstret är från Anita Gunnars “Vantar, mössor, sockor och vantar” och jag vill inte prata om vilket garn jag använde. Men det gick åt 30 gram per mössa, dvs drygt ett halvt nystan. På stickor 2,5.

Nya upplevelser/färdigheter/insikter i samband med detta sticke:

– Fyrfläta är roligt och snyggt, men jag borde ta reda på om den på något sätt kan göras mindre krullningsbenägen.

– Snygga kanter får man om man lyfter sista maskan med garnet framför.

Nu ska jag sätta mig och klippa upp fårafilten. Håll tummarna.

Den filosoferande snoppkaninen

Jag stretar vidare med fårafilt och andra åbäken och varvar med lite småpjoller också. Bland annat har det blivit en snoppkanin!

bild-23Ja, det är inget att hymla med – armar och ben ser inte ut som armar och ben utan som något helt annat, och mitt färgval gör inte saken bättre (eller sämre, beroende på hur man väljer att se det). Fast varför fästa sig vid sådana små detaljer? Jag stickade färdigt och krönte det hela med en liten sidennos och en tämligen tom Panduroblick.

BNhVD2jCEAEp5GO.jpg-large

“Roten ur hypotenusan minus Nortons teorem gånger rymden.”

Det var klurig och rolig stickning. Man börjar med huvudet, fyller det och plockar sen upp maskor till hals och kropp på det. Armar, ben och öron stickas likadant, så det blir inget sömmande. Bitvis var det riktigt svårmanövrerat – det där vecket i öronbasen är inget man får till i en handvändning, men det går!

bild-24

Här ska det alltså stickas öron. Man dricker många koppar te. Man svär. Men det går. Allt går.

Mönstret är Ysolda Teagues “Sophie” och vilket garn det är behöver ni ju inte ens gissa.

Vad nytt har jag då lärt mig/prövat på/insett i samband med detta sticke?

– Osynlig “loop cast on”. Roligt. Beskrivs här. 

– Grafting. Det har jag fuskat ihop många gånger förut men nu hittade jag en väldigt bra beskrivning på hur man gör.

– Om jag ska fortsätta sticka såna här små krumelurer får jag nog försöka hitta kortare strumpstickor, för det blir lätt i bökigaste laget med de i vanlig längd. Maskorna till öronen ovan tog jag upp på strumpstickor men sen blev det faktiskt att jag stickade de första varven på tapisserienålar…

Liten monstertitt

Ungefär så här blev monstret och monstrets unge! Min man tog bättre bilder med sin rymdskeppskamera men han hinner ju aldrig sätta sig och göra dem bloggklara, så min taffliga mobilbild får duga tills vidare.

bild-8

Roligt och pilligt var det och namnsdagsbarnet som fick dem i present blev nöjt.

Och annars duttar jag med lite av varje. De senaste dagarna har det blivit mycket Lidiya. Bara hälften kvar nu…

bild-7

 

Löjl och fånerier

Varför jag väljer att sticka sockor som ska sys ihop vet jag icke, och varför jag väljer att göra det två gånger vet jag icke heller. Söta är de ju, men den där sömmen under foten är faktiskt inget vidare. Till saken hör att mina Debbie Bliss-grejer alltid blir för stora (våga vägra provlappar!), så de här lär väl inte passa förrän mottagaren/offret är stor/stort nog att gå, och då tror jag inte att en söm som löper längs hela undersidan av foten känns sådär jättekul.

Nå, men roligt sticke var det ju och skaplig på att sy ihop grejer är jag ju, så det får vara gott så.

sockor och monster

Baby Cashmerino som vanligt. Jag har så väldigt mycket Baby Cashmerino. Baby Cashmerino-lådan är som ett par såna där guldbyxor – det kommer mer och mer och mer oavsett hur mycket man öser ur den.

Den lilla tingesten som ser ut att vara en sparkbyxa till ett mycket märkligt skapt spädbarn är i själva verket början på ett monster, som ska stoppas och få ögon, ficka på magen samt liten telning: Daphne and Delilah.

Monsterinspirationen hittade jag hos denna fullkomligt fantastiska stickerska.

Glada ungar = glad stickerska

Det är så härligt att se att ens med oändlig kärlek hoptotade små alster faktiskt kommer till riktig användning. Att de blir vardagsting som brukas, tvättas, slits.

Filtar och älsklingar

Hearts And Stars Blanket, Zoë Mellor. Jag har stickat tre stycken hittills och fler lär det väl bli. Garnet är det gamla vanliga Baby Cashmerino.

mössälsklingarOch så Pixie Hat ur Simply Baby av Debbie Bliss, som jag har bloggat om tidigare. Den rödrandiga var den första jag stickade – minsta storleken för 0-3 månader. Lille Kapten är ju dock avsevärt större, som synes.

Toppluvigt

När lilla Kommandoran föddes stickade jag en Pixie Hat ur Debbie Bliss “Simply Baby“, till henne – minsta storleken, som är avsedd för nyfödingar. När hon fyllde två hade hon vuxit i den. Nu när hon är fyra stramar den förstås rent omöjligt över öronen så nu har jag stickat en ny, i näst minsta storleken – se bild. Sista storleken kommer väl att passa när hon fyller moppe. Fast då har hon kanske/sannolikt tröttnat på gladrandiga tofsmössor.

Ja, frånsett storlekskonstigheterna är detta alltså en mycket bra mössa. Barnet vill enligt moderns utsaga icke bära någon annan huvudbonad än denna. Jag har stickat en hel del i Baby Cashmerino och det tycks alltid gå hem alldeles väldeliga. Det blir mjukt och mulligt och värmer när det är kallt och svalkar när det är varmt, och färgurvalet är fantastiskt. Om det ändå var ekologiskt också…