Tröjor till mina killar

Min man och jag har känt varandra halva livet och varit ett par i sju år, och först nu har jag lyckats sticka honom en tröja – en Brownstone, designad av Jared Flood. I sanningens namn ska sägas att jag började på den för rätt många år sen, men denna till synes enkla tröja har varit allt annat än enkel att få ihop (man kan läsa lite om eländet här), och mitt i alltihop kom det ju barn och hus och det hela och eftersom jag rent allmänt är extremt bra på att påbörja men sämre på att fullfölja hamnade tröjan rätt långt ner i projektkorgen.

Oceaner av slätstickning, oceaner av te, just inga oceaner alls av tålamod. Tröjan blev helt enorm efter tvätt och blockning. Jag stickade om den, denna gång med en mängd justeringar, och blockade den knappt alls eftersom jag fick för mig att den tänkte växa till ett smärre segel även andra resan. Det gjorde den naturligtvis inte – den blev tvärtom för liten. Urtöntig med fjuttkorta ärmar. Men då fick det helt enkelt räcka. Jag tvättade den oerhört eftertryckligt och blockade den bryskt och då blev den äntligen bra.Snygg krage, snygg raglan, snygg livskamrat.

Ovan: actionbild. Nedan: materialsportbild. Jag kanske stickar nåt mer i Shelter nån gång, det är ju egentligen ett helt fantastiskt garn, men då får det bli dubbla provlappar först.

Även min lilla kille får en tröja vilken dag som helst nu. Jag ska bara brodera avgaser på den först. Med maskstygn.

Tusen mössor till

bild (7)

Nu betar vi av resten av mössorna så att vi kan gå vidare sen.

Den här gröna har varit i flitigt bruk i vinter. Precis som Garter Ear Flap Hat är den påhittad av Purl Bee och beskrivningen finns här. Jag hyser mycket stort mössförtroende för Purl Bee, det blir snyggt och bra varenda gång.

Garnet är ett väldigt mjukt och fint ett från Rowan som jag har haft liggande i stashen i många år. Banderollerna är tyvärr borta men jag tror att det är nån av deras kaschmirvarianter.

Jag lät med flit bli att sätta tofsboll på mössan för att den skulle kunna rymmas under luvan på overallen eller under en extramössa för den händelse att Mårran kom dragande med riktig iskyla.

mössa och krage

På bilden ovan skymtar även den utmärkta löskragen Heartwarmer. Först stickade jag en i samma garn som gröna mössan, men den försvann tyvärr spårlöst efter första användningen. Då fick det bli en i svart Eco Alpaca i stället eftersom det gröna garnet var slut. Den har varit en kär vän hela vintern igenom. Egentligen kanske man borde ha en löskrage själv också. Varför ska det superpraktiska enbart vara förbehållet barna?

En dag för ett par månader sen, när vi lastade ur bakluckan på bilen, såg jag nåt på marken som kändes vagt bekant. En genomblöt, väldigt smutsig trasa – gröna löskragen! Hela långa vintern hade den legat på gräsmattan på vändplanen och slaskat. Jag tvättade den säkert tio gånger, trots att jag förstås visste att det var kört. Synd på det fina garnet. Det hade varit bättre om vi hade tappat den nånstans där nån annan kunde ha hittat den och fått användning för den.

blå luva 1

Och avslutningsvis ännu en Vålåluva fast i vårigare fason. Åskblått Arwetta Classic. Snygg färg på detta barn.

blå luva 2

Den filosoferande snoppkaninen

Jag stretar vidare med fårafilt och andra åbäken och varvar med lite småpjoller också. Bland annat har det blivit en snoppkanin!

bild-23Ja, det är inget att hymla med – armar och ben ser inte ut som armar och ben utan som något helt annat, och mitt färgval gör inte saken bättre (eller sämre, beroende på hur man väljer att se det). Fast varför fästa sig vid sådana små detaljer? Jag stickade färdigt och krönte det hela med en liten sidennos och en tämligen tom Panduroblick.

BNhVD2jCEAEp5GO.jpg-large

“Roten ur hypotenusan minus Nortons teorem gånger rymden.”

Det var klurig och rolig stickning. Man börjar med huvudet, fyller det och plockar sen upp maskor till hals och kropp på det. Armar, ben och öron stickas likadant, så det blir inget sömmande. Bitvis var det riktigt svårmanövrerat – det där vecket i öronbasen är inget man får till i en handvändning, men det går!

bild-24

Här ska det alltså stickas öron. Man dricker många koppar te. Man svär. Men det går. Allt går.

Mönstret är Ysolda Teagues “Sophie” och vilket garn det är behöver ni ju inte ens gissa.

Vad nytt har jag då lärt mig/prövat på/insett i samband med detta sticke?

– Osynlig “loop cast on”. Roligt. Beskrivs här. 

– Grafting. Det har jag fuskat ihop många gånger förut men nu hittade jag en väldigt bra beskrivning på hur man gör.

– Om jag ska fortsätta sticka såna här små krumelurer får jag nog försöka hitta kortare strumpstickor, för det blir lätt i bökigaste laget med de i vanlig längd. Maskorna till öronen ovan tog jag upp på strumpstickor men sen blev det faktiskt att jag stickade de första varven på tapisserienålar…

Jag har då aldrig kunnat motstå en lista

Vem är i rummet med dig just nu? Jag är ensam, men jag vill gärna tänka att mormor, som skulle ha haft födelsedag i dag, är här också.
Vem skickade du senaste sms:et till? Min chef på översättningsbyrån.
Vem saknar du mest just nu? Min syster Korven. Och mormor.
Var är din mobil just nu? Den ligger här bredvid och håller tyst, precis som den ska.
Vad var det senaste du åt? En grillad surdegsmacka med västerbottensost, lite pliktskyldig ruccola och massor av dijonsenap. Bor jag i Stockholm, eller?
Vad ser du mest fram emot just nu? Att sagda syster Korven kommer hit i helgen och tar hand om mig medan min man är i Italien (och säkert har jättetråkigt och äter usel mat). Vi får fyra hela tala-till-punkt-dagar tillsammans. Det har vi inte haft på fem år.
 Om vad tänker du just nu att “näe, jag vill inte”? FÖRSÄKRINGSKASSAN.
Vems hem var du senast i (ditt eget räknas inte)? Herregud, jag kommer inte ihåg. Jag är okry för tillfället och hålls mest hemma i mitt eget hybble.
Vad står på ditt “schema” idag? Ingenting, förutom något avsnitt av Forsyte-sagan och lite stickning.
Vad finns till vänster om dig där du sitter/står just nu? Skrivbordshurts och fyra fullproppade, tämligen osorterade bokhyllor.
Om du tittar rakt fram, vad ser du då? En enorm datorskärm och en pytteliten tigerpennvässare.
Vilken blogg besökte du senast? Visalisas. Jag knöck denna lista av henne.
Vad vill du helst av allt göra just nu? Kunna springa runt sjön. Eller för all del promenera runt sjön. Eller orka göra en solhälsning. Eller kanske tömma diskmaskinen!
Om du fick välja en “superkraft”, vilken skulle du välja och varför? Att kunna resa i tiden.
Är det en superkraft? Vet inte, men jag väljer att betrakta det såsom en dylik. Jag är fruktansvärt, obeskrivligt frustrerad över att jag inte kan resa tillbaka och snoka. Jag tar det som en personlig förolämpning att det inte går.
En låt du gärna lyssnar på om och om igen just nu? “Battery” från Metallicas S&M-konsert. “Psychosocial” med Slipknot. “Livet i regnskogarna” med Electric Banana Band. Och “Watch the World Go By” med Lake Heartbeat. 
Härligaste ljudet just nu? Jag har inte hört det än i år, men jag längtar mycket efter ljudet av ett jättegäng gråsparvar som sitter i någon häck och tjabbar som vettvillingar. Det och måsskrik är mina bästa sommarljud.
Något du skulle vilja lära dig? Vad vill jag inte lära mig? Jag vill vässa tyskan och lära mig anständig italienska. Jag vill ta tusen Shakespearepoäng i Oxford och lära mig allt som finns att veta om Edward de Vere. Jag vill lära mig att pochera ett ägg. Jag vill lära mig att restaurera hus. Jag vill lära mig allt som Sätergläntan har att bibringa mig som stickerska. Jag vill lära mig att cykla utan att hålla i styret. Jag vill lära mig att spela trummor. Jag vill lära mig att deklarera själv. Jag vill lära mig att göra en inbakad fläta.

Tre saker i din väska: Levaxin, mobilladdare, fem-sex bortglömda och regelbundet återupphittade läppglans/läppstift. “Nämen! Det DÄR! Var det HÄR det var!”
Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Jag vill alltid befinna mig på Österlen.
Nattuggla eller morgonpigg? Fruktansvärt morgonpigg. Det är förresten den främsta anledningen till att jag lärde mig sticka. Som liten vante vaknade jag ofta många timmar före övriga familjen. Var det sommar smög jag ut i skogen och lekte, var det vinter satt jag kvar i sängen med några nystan och stickor jag knyckt ur mammas sekretär och lärde mig sticka med hjälp av Malins praktika. Den är för övrigt värd ett eget inlägg! Det ska jag skriva snart.
Det första du tänker på när du vaknar? “Men vad sysslar de jävla grannarna med NU då?”

Vad spenderar du helst pengar på? Riktig mat. Bra garn. Hemskt, hemskt, hemskt gärna ett hus, och gärna snart, apropå grannproblematiken ovan.
Vem kramade du senast? Min sömndruckne man.
Vem pussade du senast? Sagde man.
Vad är du rädd för? Filippa Reinfeldt.
Vad gör dig glad? Micke Lindgren i Grotesco. Garn. Barn.
“Pryl” du saknar mest just nu? Jag har alla prylar jag nånsin kan behöva.
Favoritglass? Den jag mixar ihop själv av frysta körsbär, vispad grädde och en duktig nypa vaniljpulver.

Julklappsböckerna

Lite sent att komma här och skryta om julklappsböckerna den 19 januari, kan tyckas, men för mig har julen varat nästan fram till nu. Nu är den utstädad för den här gången, men jag längtar redan till nästa gång jag får plocka fram mormors julkrubba och börja fundera över julklappsrimmen.

Tre handarbetsböcker fick jag i julklapp – en av familjen och två av mig själv. Det är lite så jag jobbar.

Virkade figurer - Erika Laurell

Virkade figurer – Erika Laurell

Den här fick jag av min syster Korven med familj. Jag har inte virkat särskilt mycket i mina dagar, men den där grå nallen på omslaget skulle jag gärna försöka mig på. Det finns en beskrivning på en tvättbjörnskudde också som jag gärna skulle begåva lille Kapten med, jag har en känsla av att han skulle gilla den.

Finstickat - Helga Isager. Mönstersticka i färg - Susan Anderson-Freed.

Finstickat – Helga Isager. Mönstersticka i färg – Susan Anderson-Freed.

De här båda fick jag av mig själv. Det var väldans vad mycket stickinspiration Halmstads bokhandlar kunde bjuda på. Jag brukar inte hitta hälften så mycket härligt här hemma i Stockholm.

Mönsterstickningsboken (“Mönstersticka i färg”, Susan Anderson-Freed) är en rätt knäpp historia, fullsmockad med mössor och vantar med olika fågelmönster. Vad behagas – finkar, brudänder eller kanske krickor? Själv har jag fastnat för den trinda mesen:

Mullig mes

Kompositionerna är genomgående i stökigaste laget för mig, men man kan ju plocka lite som man tycker och göra något eget av det. Få se om det kan bli nåt.

Den sista, “Finstickat” av Helga Isager, är ett sant fynd. Årtiondets fynd. Jag kände inte till Helga Isager överhuvudtaget tidigare, jag har nog dålig koll på danska designers överlag, men hon kommer då sannerligen att prägla mitt stickande framöver. Boken är ett litet mästerverk, det bara skriker hantverksskicklighet och omsorg och skaparglädje om den, och jag vill – på riktigt – sticka vartenda plagg. Lysande design, lysande presenterad. Jag ger den fem infinitivmärken av fem möjliga, sänder Helga en tacksamhetens tanke för all den ofantliga inspirationen och ber en bön för att jag ska kunna få tag i garnerna utan större mankemang.

bild-6

My preciouss

Av allt det som min enorma garnsamling rymmer är det nog det här jag håller kärast.

 För fem, sex år sen köpte jag flera kilo växtfärgad ull av en kvinna som hade gått en massa växtfärgningskurser men inte visste vad hon skulle göra av alla proverna. Några försiktiga försök till att sticka upp det har jag gjort, men jag har inte kommit särskilt långt – det är så vackert att inget projekt liksom tycks duga. Jag nänns inte riktigt sätta tänderna i det. Helt lätt att hitta lämpliga projekt är det inte heller – till allra största delen är det ett nystan i varje färg och det är nog faktiskt lika många olika tjocklekar som det är nystan… Nu i eftermiddag, när jag skulle titta på “Henrik V” och behövde enkel rätstickning som inte drog någon uppmärksamhet från de språkliga krumbukterna, lyckades jag dock sortera ut fyra nystan i tunn, orangefärgad, hyfsat jämntjock ull och påbörja en liten, liten kofta.

Man måste börja någonstans. Mina växtfärgade skatter tjänar förvisso som underbar prydnad redan som de är, men de förtjänar att komma till användning, att med omsorg stickas in i plagg som älskas och slits.

Kontrast

Brownstone börjar arta sig, men även om jag tycker att det kan vara rätt skönt att sitta och bara mata på med busenkel slätstickning blir det faktiskt en aning långsamt emellanåt, så de senaste dagarna har jag varvat med den här osannolika saken.

Det är Lidiya Scarf av Kaffe Fassett,  från Rowan 48. Jag började väl med den hösten 2010, så den får ju hemskt gärna bli klar till vintern. Om jag inte kände mig själv så väl skulle jag ge mig själv i läxa att sticka en “rand” om dagen…

Det här är ett bra projekt för mig, på många vis. Dels får jag öva på att inte ge mig in och PILLA så förbaskat i allt – jag har gett mig den på att jag inte ska stuva om i färgkombinationerna trots att jag tycker att de är ohyggliga ibland, utan släppa kontrollen och fixandet lite och bara följa beskrivningen. Den färdiga halsduken (av någon anledning lyckas jag inte länka i dag), som jag bland annat har sett på Wincent i Stockholm, är jättevacker på sitt eget kaotiska sätt och jag vet att jag kommer att älska min när den är klar. Det är bra att kliva ut ur sin gamla välbekanta låda ibland.

Ja, och dels får jag öva på flerfärg, som är min sämsta stickningsgren. Nu sitter jag och micklar tämligen obehindrat med tre färger på samma gång – två trådar i vänster hand och en i höger. Det gick åt väldigt många svärord i början, men nu funkar det faktiskt.

Så här är det nästan alltid. Jag hittar något jag MÅSTE ha och sen sätter jag bara igång. Huruvida jag egentligen har de färdigheter som krävs är liksom sekundärt. Jag kan inte kombinera rostrött med mörklila och grått och jag kan inte sticka flerfärg men måste jag ha halsduken så måste jag. Man får ta Gud i hågen och lägga upp maskorna, bara. Det blir alltid roligt – och ibland bra.

En rätt så beige bild

Se här min utsikt för dagen. Jag ligger i soffan och försöker blidka mina bihålor och tittar på matiné. Och stjälper i mig tebalja efter tebalja. Och stickar. Shelter är faktiskt underbart – jag gillar det tweediga, lite torra, och hej vad det går undan! Det var länge sen jag stickade med så här grovt garn, så jag hade liksom glömt hur snabbt det kan gå. Ärmarna blir klara framåt aftonen och sen lär jag väl kasta mig över fram- och bakstycket direkt.

Måtte jag nu bara ha köpt tillräckligt mycket garn. Han den där mottagaren är så väldigt långarmad.

Man ska gå ut starkt!

 

Två timmar efter att vi hade kommit hem från vår lilla Londonresa i går stod jag och vindade upp detta garn. Som jag har längtat efter att få sätta tänderna i lite Brooklyn Tweed-tweed! Även mönstret, Brownstone, är från Brooklyn Tweed. Det hela är inköpt på detta förbaskade ställe, där jag fick en sån inspirationschock att jag nästan handlade upp hela nästa månadshyra. Det är både tur och lite synd att vi inte har några såna garnaffärer i Stockholm. I slutändan lyckades jag lägga band på mig själv ordentligt och begränsa mig till dessa elva Shelter-härvor och ett stort nystan ljuvligt Sapphire-nånting som jag får återkomma till i en senare post.

Med denna luddiga lyxpralin återupptar jag alltså mitt stickningsbloggande. Några få tappra läsare från förr kanske minns “Vifslan stickar”, som förde en tynande tillvaro under några år för att sedan dö helt vintern 2010. Jag har inte stickat särskilt mycket sedan dess, men nu är jag igång igen, med både nya projekt och såna som har legat i ide länge.

Väl återmött i garncybern, alltså – och glad påsk!