Nej tack, sa Kommandoran

För några år sen när min kompis Jempan och jag som vanligt var ute och drog på stan efter jobbet råkade vi på en underbar liten garnaffär i Gamla stan. Jag minns inte vilken gata det var, men den låg mer åt Skeppsbrohållet än Riddarholmen. Affären drevs sen många år tillbaka av en väldigt rolig och rar gammal dam. Vinter efter vinter hade hon stått där framför värmefläkten och huttrat eftersom värden aldrig kom sig för att göra nåt åt värmen.

Massor av härlig ull hade hon. Jag gick därifrån med två härvor Karamell Ingela från Visjögarn och beskrivningen till Johanne Ländins Karin Kurbits-vantar och tänkte att jag skulle komplettera med en bra bottenfärg bara, men sen blev det inget av det vantsticket. Och sen blev det inget. Och sen blev det inget. Och sen blev det plötsligt en Fledgling Featherweight.

bild (52)Garnet började ropa på mig nån gång i somras, och eftersom Kommandoran skulle börja skolan och jag ville ge henne något – en tröja med tusen inbyggda kramar – till första skolveckan blev det en sån här. Förskräckligt roligt hade jag, och förskräckligt pilligt blev det, för halva ena härvan hade på något sätt försvunnit på vägen så jag fick hushålla och trixa och fixa för att få schatteringarna identiska på ärmarna. Samma gulorange och rosa färgomgång måste räcka till båda ärmarna, så jag fick sticka några varv på ena, ta av garnet, byta till andra ärmen, sticka några (eller ibland kanske bara ett) varv på den, byta ärm igen… Ett oändligt splajsande! Men det gick ju vägen. Och roligt var det, som sagt.
bild (53)Jag älskar färgerna. Det gör nog Kommandoran också egentligen, men hon tycker att garnet är sticksigt och hade hellre velat ha en vanlig kofta som man kan knäppa. Den här blir ju mer som en bolero och det tycker hon känns mysko. Men det är lugnt. Jag kanske låter Dagges polare J ta över den i stället, eller också repar jag upp den och stickar en helt sagolik farfarströja till honom!