En liten köttfärgad kofta

Ett litet sitta-framför-tv:n-och-måsta-ha-något-för-händer-pyssel, alltså. Det såg så bedrövligt ut i början – flera olika nyanser (udda nystan, som sagt) som inte såg ut att gifta sig så värst, och så de råa rätstickningskanterna som jag alltid tycker är så skräpiga. Rätstickning ÄR inte det vackraste jag vet, men ju mer omsorgsfull finish desto bättre blir det. Och jag vet ju hur skönt det är att ha på sig. Stunsigt och elastiskt och levande.

Ja, vilket armt litet barn som klär i denna färg, det återstår att se. Jag vet inte vilken ört som har gett denna nyans – vet du?

Mönstret är “Tomten” ur den genialiska Elizabeth Zimmermanns lika genialiska bok “Knitting Without Tears”. Jag har en halvfärdig tröja till lilla systerdottern Kommandoran som ligger på vänt ute i stickkorgen i vardagsrummet och som även den är stickad efter EZ:s “grundrecept”, men den spar vi till ett senare inlägg. Den är inte särskilt växtfärgad, kan jag säga. Där snackar vi snarare rosa, glitter och guld. Det är kontrasterna som gör tillvaron intressant.

My preciouss

Av allt det som min enorma garnsamling rymmer är det nog det här jag håller kärast.

 För fem, sex år sen köpte jag flera kilo växtfärgad ull av en kvinna som hade gått en massa växtfärgningskurser men inte visste vad hon skulle göra av alla proverna. Några försiktiga försök till att sticka upp det har jag gjort, men jag har inte kommit särskilt långt – det är så vackert att inget projekt liksom tycks duga. Jag nänns inte riktigt sätta tänderna i det. Helt lätt att hitta lämpliga projekt är det inte heller – till allra största delen är det ett nystan i varje färg och det är nog faktiskt lika många olika tjocklekar som det är nystan… Nu i eftermiddag, när jag skulle titta på “Henrik V” och behövde enkel rätstickning som inte drog någon uppmärksamhet från de språkliga krumbukterna, lyckades jag dock sortera ut fyra nystan i tunn, orangefärgad, hyfsat jämntjock ull och påbörja en liten, liten kofta.

Man måste börja någonstans. Mina växtfärgade skatter tjänar förvisso som underbar prydnad redan som de är, men de förtjänar att komma till användning, att med omsorg stickas in i plagg som älskas och slits.

Toppluvigt

När lilla Kommandoran föddes stickade jag en Pixie Hat ur Debbie Bliss “Simply Baby“, till henne – minsta storleken, som är avsedd för nyfödingar. När hon fyllde två hade hon vuxit i den. Nu när hon är fyra stramar den förstås rent omöjligt över öronen så nu har jag stickat en ny, i näst minsta storleken – se bild. Sista storleken kommer väl att passa när hon fyller moppe. Fast då har hon kanske/sannolikt tröttnat på gladrandiga tofsmössor.

Ja, frånsett storlekskonstigheterna är detta alltså en mycket bra mössa. Barnet vill enligt moderns utsaga icke bära någon annan huvudbonad än denna. Jag har stickat en hel del i Baby Cashmerino och det tycks alltid gå hem alldeles väldeliga. Det blir mjukt och mulligt och värmer när det är kallt och svalkar när det är varmt, och färgurvalet är fantastiskt. Om det ändå var ekologiskt också…