Vad säger björnen?

Jag varvar nyttostickning med tramsvirkning. Nedan ser vi ankan (eller, som Dag tror, björnen) Henry. Han tog en halv dag att virka och blev ganska söt och nu tar jag mig med förnyad kraft an ännu fler vantar och strumpor och mössor och förskolepantalonger.

bild (57) copy

Garnet är dels Flox och dels Syrén från Marks och Katten som jag köpte på rea på Panduro. Man vet aldrig när det akuta ankvirkningsbehovet ska slå till, så det är klokt att vara förberedd. Virknål nr 4 använde jag och mönstret köpte jag av designern Fatfaceandme på Etsy: https://www.etsy.com/se-en/listing/160192427/henry-the-duck-amigurumi-pattern?ref=favs_view_21

I morgon ska jag försöka blogga om något så spännande som Dagges nya raggsockor. Om inte stormen Alexander har blåst bort oss allihop innan dess, förstås. Jag är orolig för mitt persikoträd och mitt växthus. Och för att ett träd i slänten bakom huset ska välta och mosa vårt arbetsrum. Men sånt här hör livet vid havet till. Vi har bunkrat ägg, lakrits och potatis och har massor av DVD-filmer vi inte sett sen vi låg vid universitetet, så det ska säkert reda sig.

Koft-KAL

Nu ska jag ta kontroll över mitt mönsterkonstruktionsfuskeri och lära mig på riktigt – med hjälp av Stickamera och Dödergöks koft-KAL. Min egen kropp är stadd i alltför genomgripande förvandling för att det ska vara nån idé att ta mått på den just nu, men Dagge behöver alltid koftor och jag har massor av mörkblå jättefin gammal tweed som länge har mumlat om att den vill bli just kofta. Jag stickar provlapp i kväll.

Och allt jag har att säga för övrigt är att det är underbart att det äntligen börjar lacka mot jul nu. Som jag har längtat. Hela långa året. Ända sen januari. Trevlig advent på er!

bild (57)

 

Nej tack, sa Kommandoran

För några år sen när min kompis Jempan och jag som vanligt var ute och drog på stan efter jobbet råkade vi på en underbar liten garnaffär i Gamla stan. Jag minns inte vilken gata det var, men den låg mer åt Skeppsbrohållet än Riddarholmen. Affären drevs sen många år tillbaka av en väldigt rolig och rar gammal dam. Vinter efter vinter hade hon stått där framför värmefläkten och huttrat eftersom värden aldrig kom sig för att göra nåt åt värmen.

Massor av härlig ull hade hon. Jag gick därifrån med två härvor Karamell Ingela från Visjögarn och beskrivningen till Johanne Ländins Karin Kurbits-vantar och tänkte att jag skulle komplettera med en bra bottenfärg bara, men sen blev det inget av det vantsticket. Och sen blev det inget. Och sen blev det inget. Och sen blev det plötsligt en Fledgling Featherweight.

bild (52)Garnet började ropa på mig nån gång i somras, och eftersom Kommandoran skulle börja skolan och jag ville ge henne något – en tröja med tusen inbyggda kramar – till första skolveckan blev det en sån här. Förskräckligt roligt hade jag, och förskräckligt pilligt blev det, för halva ena härvan hade på något sätt försvunnit på vägen så jag fick hushålla och trixa och fixa för att få schatteringarna identiska på ärmarna. Samma gulorange och rosa färgomgång måste räcka till båda ärmarna, så jag fick sticka några varv på ena, ta av garnet, byta till andra ärmen, sticka några (eller ibland kanske bara ett) varv på den, byta ärm igen… Ett oändligt splajsande! Men det gick ju vägen. Och roligt var det, som sagt.
bild (53)Jag älskar färgerna. Det gör nog Kommandoran också egentligen, men hon tycker att garnet är sticksigt och hade hellre velat ha en vanlig kofta som man kan knäppa. Den här blir ju mer som en bolero och det tycker hon känns mysko. Men det är lugnt. Jag kanske låter Dagges polare J ta över den i stället, eller också repar jag upp den och stickar en helt sagolik farfarströja till honom!

Höstklyscheri

IMG_5312Jaha, nu ruskar det i ordentligt osv. Bärbuskarna är nedklippta, växthuset är städat och persikoträdet skiftar i orange och rött. Det känns som att det var i går det dignade av frukt. Tiden går rasande fort när man har ett litet pyre som babblar och joggar och härjar och bånglar och krånglar och snarkar och skrattar och gömmer sig och hittar och tappar och välter och gungar och sjunger.

Höst och vinter är min bästa tid. Svalka, luft som går att andas, nystart. På hösten ska man köpa nya manchesterjeans och gå igenom sitt pennfack ordentligt. Ett par tjocka sticketröjor och ett par duktiga kängor behöver man. Och gärna en ny kurs av något slag att sätta tänderna i.

I år lägger jag främst krutet på sticketröjorna, och särskilt då dylika till lilleman. Clara drog igång en KAL i somras som jag inte var sen att haka på - och tro’t eller ej, men jag slutförde faktiskt också, och med skapligt resultat dessutom.

IMG_5330 Loki av Ragga Eiriksdóttir. Garnet, Eco-Alpaca från Viking, hade jag i stashen redan. Det var faktiskt så att jag inom en kvart från det att jag anmält mig till KAL:en hade börjat lägga upp. Underbart att bara kunna stega upp för trappan och rota fram nåt som passar. Det HAR onekligen sina fördelar att vara garnhoarder.

Koftan stickas uppifrån och ner och klipps upp efter blockningen. Flerfärgsstickningen blev väl sådär – min rundsticka var för kort och allt kändes lite tjorvigt, så jag hittade aldrig flytet och allt jämnade inte ut sig i blockningen. Fullt dugligt blev det likväl. Okmönstret är verkligen vackert. Om jag gör en till i nästa storlek får den nog förbli en tröja, just av den anledningen.

IMG_5300Det var väldigt snålt med steekmaskor, så jag fegade ur och övergav tanken på att sätta i blixtlås. Det kändes tryggare att bara klämma dit knappar i stället. Även dem hade jag i stashen. Jag tror att jag kanske köpte dem på Knapp-Carlsson i Göteborg när jag letade knappar till den giftgröna koftan

IMG_5329Det är inte lätt att fota barnet numera, det har alltför bråttom. Så värst många rakt-framifrån-bilder blir det sannerligen inte. “Daggeeee, titta hiiiiit lite då.”

Strumpchock

bild (62)

I somras råkade jag helt inofficiellt haka på Dödergöks sockutmaning. Det började med de knallrosa våffelstrumporna – de gav mersmak, det var så roligt att sitta och mickla med hälar och tår, och jag har köpt på mig en väldig massa sockgarn från Wollmeise det senaste året så det passade ju bra. Fyra par randiga blev det.

Jag stickade helt på fri hand med målsättningen att värka fram det optimala strumpreceptet för just mina fötter. Strumpor som sitter perfekt och som jag så småningom kan sticka i sömnen.

bild (67)

Par nummer ett. De ser ut som en godisbutik luktar, så de fick heta Lördagsgodis. Randningen är 9+9 v, vilket jag tycker blev lite för brett. Det rosa garnet är Wollmeise Twin i färgen “Tutu” och det vita är vanlig vit Regia. Observera den fula upptagningen längs hällapparna. Den gav jag mig den på att jobba bort.

bild (63)

Ful upptagning i närbild. Blä.

bild (64)

Men på andra strumpan hittade jag på nåt trick som inbegrep att lyfta lite fler maskor än vad som egentligen är sticktekniskt lämpligt och därigenom få en “rätfläta” att plocka upp längs med. Jag ska försöka fota det hela nästa gång, för jag kan absolut inte förklara hur jag gjorde. Snygga hälar blev det från och med nu, i alla fall.

Den gröna ovan stickade jag när min trädgård stod och risade ihop som värst, så den heter Kirskål. Randning 4+4 v. Näst snyggast. Grön Wollmeise Twin i färgen Pistazie och så vit Regia.

bild (66)Denna strumpa heter Skjorta. Randning 6+6 v, vilket jag tycker blev snyggast. Petrolblå Wollmeise Twin i färgen Neptun och vit Regia.

bild (68)Fast allra bäst blev det sista paret, som förstås heter Kultur. Svart Wollmeise, vit Regia. Dem ska jag ha i jodhpursen i höst.

bild (55)Dagge gillade den rosa bäst.

Jag “behöver” ett rödorangerandigt och ett senapsrandigt par också. Och sen är tanken på helt enfärgade, omönstrade inte så dum heller. Ja, här sitter man nu och har blivit strumpstickerska. Dagge måste väl också ha ett par eller sju, förresten… Händelserikt stickningsår, det här.

THE vintermössa

bild (36)Nu har även jag testat Garter Ear Flap Hat från Purl Bee och herregud vilket bra påhitt den är. Den går ner långt över pannan och ligger så fint över små öronen och lilla nacken och värmer. Det är rätt varmt i Halmstad i dag men min tappra, genomtrötta, rödögda lilla unge ställde ändå upp och poserade i EN SEKUND.

bild (49)Sen fick det räcka.

bild (51)Dagge fick den ljusgrå (i Eco-Alpaca från Viking) och hans polare lilla J fick den gråblå (i Cocoon från Rowan). De kommer att vara snyggast i sandlådan i vinter.

Mössorna är nog rätt små i storlekarna – Dagge och J är blott varsitt år fyllda men passade ändå utmärkt i “kid”-storleken. Min sköna böna Rina har beställt en till sig själv också. Hon är ett nätt men likväl vuxet kvinns, så hon ska väl ha Adult XXXL då.

Helgerån

Helgerån eller ej – detta strumpmönster och detta garn har legat och viskat mitt namn i evigheter, så i våras fick de tu bli ett och så får resultatet heta Raspberry Creams i stället för Waffle Creams. Jag kanske stickar ett par i någon mindre skrikig färg så småningom för att jämna ut det hela.

bild (36) copyJätterolig stickning var det. Jag älskar bayerska flätor och den där våfflade strukturen är väldigt skön mot huden. Jag glömmer mellan varven hur otroligt skönt det är med handstickade strumpor. Egentligen skulle jag inte vilja ha något annat på fötterna vintertid.

Den enastående stickerskan Viffla har gjort en variant av de här strumporna, där storflätan delar upp sig vid hälen och sedan fortsätter längs hälen respektive foten. Väldigt vackert. Jag hittar inget blogginlägg om dessa strumpor, men jag ska komma ihåg idén om jag skulle få tid att sticka ett par mer diskreta våfflor framöver.

Kärleksgåva

farafiltenfarafiltenfarafiltenfarafilten

När jag såg Kate Davies “Rams & Yowes” första gången tänkte jag att om jag någon gång skulle få barn skulle jag sticka den. Den blev en symbol för något jag verkligen hoppades på i livet. Och sen väntade jag ju plötsligt barn och det var inga konstigheter alls, men jag vågade ändå inte riktigt. Inte av vidskeplighet – just i barnavseendet är jag, tro det eller ej, realist. Jag var 37 år när jag blev gravid för första gången, och jag hade massor av folk omkring mig som hade påbörjat familjebildningsförsöken långt före mig och fått genomleva alla möjliga sorger. Jag visste allt om vad som kan gå snett, jag visste att det inte alls var säkert att vi faktiskt skulle få träffas på riktigt, lilla pyret och jag. Så jag tog det lite lugnt med allt. Jag var inte galet orolig men inte galet salig heller. Jag låg lågt, bara. Men så en morgon förra våren, den 17 mars, låg jag i sängen och sa godmorgon till bebisen. Strök med öppen handflata över magen. Tryckte försiktigt på ena sidan – och fick en enorm, välriktad spark till svar, rätt i handflatan. HEJ MAMMA! Det var inte första sparken, men det var något speciellt med den. Den var som ett meddelande. Jag steg upp och gick raka vägen för att beställa garn till bebisens fårafilt.

farafilten

Mitt lilla barn, som jag ju faktiskt fick träffa. Han är ju här nu, med sina tjocka små lår och sin jätteglugg mellan tänderna och sitt kvillerskratt. Och min man, som står bakom kameran. Och havet och himlen. Och hantverket. Kvinnokonsten. Kärleksgåvan.

Stickerskan som blev virkerska också

Ja, jag börjar väl med att önska glad påsk i efterskott!

bild (46)

Jag virkade ju en ryslig massa uvar vid den här tiden förra året, när jag låg i soffan och ruvade unge, och de senaste veckorna har jag virkat ännu fler. Nu har de hittat sin roll i detta hushåll – vi har slutat med fågelplågerifjädrar i påskriset och börjat med påskugglor i stället. Elegangt!

bild (45)Mönstret, som är gratis, hittar man hos A Morning Cup of Jo Creations. Jag har använt dels Minibomull från Järbo och dels en massa Wollmeise-rester. Och rätt många par säkerhetsögon gick det åt. Jag älskar säkerhetsögon, de får mig att känna mig så kompetent. Jag rekommenderar förstås ugglevirkning åt alla. När man har hittat den rätta knycken går det blixtsnabbt att veva ihop en sån här liten polare – att behålla själv eller lägga på brevlådan till nån man tycker om.

Vi har haft en helt ljuvlig påsk. Massor av tid tillsammans. Svärmor och hennes man var här och lekte med Spanarn (underbart att se hur mycket de tycker om varann!) och tittade på vårt nya hus, gick en rond mot maskrosorna i trädgården och åt paj som åtminstone var hemskt snygg i teorin. Och en liten tur till Göteborg och Trädgårdsföreningen blev det också. Man mår bra av att titta på tulpaner.

Jag stickar massor just nu, men i dag har jag tydligen bara virke att visa. Min yngsta syster Lillis blev avundsjuk på Korvens grillgrytisar, så hon fick ett eget par.

bild (47)

Vilken dag som helst nu ska vi åka ut till havet och fota Fårafilten. Och ett par knallrosa Wollmeisestrumpor. Är det något man kan säga om mitt hantverksutövande våren 2014 så är det att jag breddar min repertoar.

Edit: Jag glömde ju bilden på chefsugglan.

bild (48)

Grillvirkning

Häromhelgen försökte min idol Nitsirk lära mig att frivirka. Min oerhörda talang för detta kanske inte kom i dagen ögonaböj, men vänta ni bara. Jag gick ut starkt med denna håglösa lunnefågel med gamnacke!

Vilket UTTRYCK!

Vilket UTTRYCK!

Jag ägnade ett par dagar åt att försöka virka in fågeln i ett mer sammanhängande sammanhang, men plötsligt satt jag visst och gjorde grytlappar i stället.

bild (39)

De blev ganska platta.bild (41)

Ibland blir avigan nästan snyggare än rätan.

bild (38)Sen slog jag in grytlapparna i grillfolie och skänkte dem till min syster Korven. Eftersom det var grillpremiär och allt det där.

Nu ska fågeln få en fru.