Höstklyscheri

IMG_5312Jaha, nu ruskar det i ordentligt osv. Bärbuskarna är nedklippta, växthuset är städat och persikoträdet skiftar i orange och rött. Det känns som att det var i går det dignade av frukt. Tiden går rasande fort när man har ett litet pyre som babblar och joggar och härjar och bånglar och krånglar och snarkar och skrattar och gömmer sig och hittar och tappar och välter och gungar och sjunger.

Höst och vinter är min bästa tid. Svalka, luft som går att andas, nystart. På hösten ska man köpa nya manchesterjeans och gå igenom sitt pennfack ordentligt. Ett par tjocka sticketröjor och ett par duktiga kängor behöver man. Och gärna en ny kurs av något slag att sätta tänderna i.

I år lägger jag främst krutet på sticketröjorna, och särskilt då dylika till lilleman. Clara drog igång en KAL i somras som jag inte var sen att haka på - och tro’t eller ej, men jag slutförde faktiskt också, och med skapligt resultat dessutom.

IMG_5330 Loki av Ragga Eiriksdóttir. Garnet, Eco-Alpaca från Viking, hade jag i stashen redan. Det var faktiskt så att jag inom en kvart från det att jag anmält mig till KAL:en hade börjat lägga upp. Underbart att bara kunna stega upp för trappan och rota fram nåt som passar. Det HAR onekligen sina fördelar att vara garnhoarder.

Koftan stickas uppifrån och ner och klipps upp efter blockningen. Flerfärgsstickningen blev väl sådär – min rundsticka var för kort och allt kändes lite tjorvigt, så jag hittade aldrig flytet och allt jämnade inte ut sig i blockningen. Fullt dugligt blev det likväl. Okmönstret är verkligen vackert. Om jag gör en till i nästa storlek får den nog förbli en tröja, just av den anledningen.

IMG_5300Det var väldigt snålt med steekmaskor, så jag fegade ur och övergav tanken på att sätta i blixtlås. Det kändes tryggare att bara klämma dit knappar i stället. Även dem hade jag i stashen. Jag tror att jag kanske köpte dem på Knapp-Carlsson i Göteborg när jag letade knappar till den giftgröna koftan

IMG_5329Det är inte lätt att fota barnet numera, det har alltför bråttom. Så värst många rakt-framifrån-bilder blir det sannerligen inte. “Daggeeee, titta hiiiiit lite då.”

Strumpchock

bild (62)

I somras råkade jag helt inofficiellt haka på Dödergöks sockutmaning. Det började med de knallrosa våffelstrumporna – de gav mersmak, det var så roligt att sitta och mickla med hälar och tår, och jag har köpt på mig en väldig massa sockgarn från Wollmeise det senaste året så det passade ju bra. Fyra par randiga blev det.

Jag stickade helt på fri hand med målsättningen att värka fram det optimala strumpreceptet för just mina fötter. Strumpor som sitter perfekt och som jag så småningom kan sticka i sömnen.

bild (67)

Par nummer ett. De ser ut som en godisbutik luktar, så de fick heta Lördagsgodis. Randningen är 9+9 v, vilket jag tycker blev lite för brett. Det rosa garnet är Wollmeise Twin i färgen “Tutu” och det vita är vanlig vit Regia. Observera den fula upptagningen längs hällapparna. Den gav jag mig den på att jobba bort.

bild (63)

Ful upptagning i närbild. Blä.

bild (64)

Men på andra strumpan hittade jag på nåt trick som inbegrep att lyfta lite fler maskor än vad som egentligen är sticktekniskt lämpligt och därigenom få en “rätfläta” att plocka upp längs med. Jag ska försöka fota det hela nästa gång, för jag kan absolut inte förklara hur jag gjorde. Snygga hälar blev det från och med nu, i alla fall.

Den gröna ovan stickade jag när min trädgård stod och risade ihop som värst, så den heter Kirskål. Randning 4+4 v. Näst snyggast. Grön Wollmeise Twin i färgen Pistazie och så vit Regia.

bild (66)Denna strumpa heter Skjorta. Randning 6+6 v, vilket jag tycker blev snyggast. Petrolblå Wollmeise Twin i färgen Neptun och vit Regia.

bild (68)Fast allra bäst blev det sista paret, som förstås heter Kultur. Svart Wollmeise, vit Regia. Dem ska jag ha i jodhpursen i höst.

bild (55)Dagge gillade den rosa bäst.

Jag “behöver” ett rödorangerandigt och ett senapsrandigt par också. Och sen är tanken på helt enfärgade, omönstrade inte så dum heller. Ja, här sitter man nu och har blivit strumpstickerska. Dagge måste väl också ha ett par eller sju, förresten… Händelserikt stickningsår, det här.

THE vintermössa

bild (36)Nu har även jag testat Garter Ear Flap Hat från Purl Bee och herregud vilket bra påhitt den är. Den går ner långt över pannan och ligger så fint över små öronen och lilla nacken och värmer. Det är rätt varmt i Halmstad i dag men min tappra, genomtrötta, rödögda lilla unge ställde ändå upp och poserade i EN SEKUND.

bild (49)Sen fick det räcka.

bild (51)Dagge fick den ljusgrå (i Eco-Alpaca från Viking) och hans polare lilla J fick den gråblå (i Cocoon från Rowan). De kommer att vara snyggast i sandlådan i vinter.

Mössorna är nog rätt små i storlekarna – Dagge och J är blott varsitt år fyllda men passade ändå utmärkt i “kid”-storleken. Min sköna böna Rina har beställt en till sig själv också. Hon är ett nätt men likväl vuxet kvinns, så hon ska väl ha Adult XXXL då.

Helgerån

Helgerån eller ej – detta strumpmönster och detta garn har legat och viskat mitt namn i evigheter, så i våras fick de tu bli ett och så får resultatet heta Raspberry Creams i stället för Waffle Creams. Jag kanske stickar ett par i någon mindre skrikig färg så småningom för att jämna ut det hela.

bild (36) copyJätterolig stickning var det. Jag älskar bayerska flätor och den där våfflade strukturen är väldigt skön mot huden. Jag glömmer mellan varven hur otroligt skönt det är med handstickade strumpor. Egentligen skulle jag inte vilja ha något annat på fötterna vintertid.

Den enastående stickerskan Viffla har gjort en variant av de här strumporna, där storflätan delar upp sig vid hälen och sedan fortsätter längs hälen respektive foten. Väldigt vackert. Jag hittar inget blogginlägg om dessa strumpor, men jag ska komma ihåg idén om jag skulle få tid att sticka ett par mer diskreta våfflor framöver.

Kärleksgåva

farafiltenfarafiltenfarafiltenfarafilten

När jag såg Kate Davies “Rams & Yowes” första gången tänkte jag att om jag någon gång skulle få barn skulle jag sticka den. Den blev en symbol för något jag verkligen hoppades på i livet. Och sen väntade jag ju plötsligt barn och det var inga konstigheter alls, men jag vågade ändå inte riktigt. Inte av vidskeplighet - just i barnavseendet är jag, tro det eller ej, realist. Jag var 37 år när jag blev gravid för första gången, och jag hade massor av folk omkring mig som hade påbörjat familjebildningsförsöken långt före mig och fått genomleva alla möjliga sorger. Jag visste allt om vad som kan gå snett, jag visste att det inte alls var säkert att vi faktiskt skulle få träffas på riktigt, lilla pyret och jag. Så jag tog det lite lugnt med allt. Jag var inte galet orolig men inte galet salig heller. Jag låg lågt, bara. Men så en morgon förra våren, den 17 mars, låg jag i sängen och sa godmorgon till bebisen. Strök med öppen handflata över magen. Tryckte försiktigt på ena sidan – och fick en enorm, välriktad spark till svar, rätt i handflatan. HEJ MAMMA! Det var inte första sparken, men det var något speciellt med den. Den var som ett meddelande. Jag steg upp och gick raka vägen för att beställa garn till bebisens fårafilt.

farafilten

Mitt lilla barn, som jag ju faktiskt fick träffa. Han är ju här nu, med sina tjocka små lår och sin jätteglugg mellan tänderna och sitt kvillerskratt. Och min man, som står bakom kameran. Och havet och himlen. Och hantverket. Kvinnokonsten. Kärleksgåvan.

Stickerskan som blev virkerska också

Ja, jag börjar väl med att önska glad påsk i efterskott!

bild (46)

Jag virkade ju en ryslig massa uvar vid den här tiden förra året, när jag låg i soffan och ruvade unge, och de senaste veckorna har jag virkat ännu fler. Nu har de hittat sin roll i detta hushåll – vi har slutat med fågelplågerifjädrar i påskriset och börjat med påskugglor i stället. Elegangt!

bild (45)Mönstret, som är gratis, hittar man hos A Morning Cup of Jo Creations. Jag har använt dels Minibomull från Järbo och dels en massa Wollmeise-rester. Och rätt många par säkerhetsögon gick det åt. Jag älskar säkerhetsögon, de får mig att känna mig så kompetent. Jag rekommenderar förstås ugglevirkning åt alla. När man har hittat den rätta knycken går det blixtsnabbt att veva ihop en sån här liten polare – att behålla själv eller lägga på brevlådan till nån man tycker om.

Vi har haft en helt ljuvlig påsk. Massor av tid tillsammans. Svärmor och hennes man var här och lekte med Spanarn (underbart att se hur mycket de tycker om varann!) och tittade på vårt nya hus, gick en rond mot maskrosorna i trädgården och åt paj som åtminstone var hemskt snygg i teorin. Och en liten tur till Göteborg och Trädgårdsföreningen blev det också. Man mår bra av att titta på tulpaner.

Jag stickar massor just nu, men i dag har jag tydligen bara virke att visa. Min yngsta syster Lillis blev avundsjuk på Korvens grillgrytisar, så hon fick ett eget par.

bild (47)

Vilken dag som helst nu ska vi åka ut till havet och fota Fårafilten. Och ett par knallrosa Wollmeisestrumpor. Är det något man kan säga om mitt hantverksutövande våren 2014 så är det att jag breddar min repertoar.

Edit: Jag glömde ju bilden på chefsugglan.

bild (48)

Grillvirkning

Häromhelgen försökte min idol Nitsirk lära mig att frivirka. Min oerhörda talang för detta kanske inte kom i dagen ögonaböj, men vänta ni bara. Jag gick ut starkt med denna håglösa lunnefågel med gamnacke!

Vilket UTTRYCK!

Vilket UTTRYCK!

Jag ägnade ett par dagar åt att försöka virka in fågeln i ett mer sammanhängande sammanhang, men plötsligt satt jag visst och gjorde grytlappar i stället.

bild (39)

De blev ganska platta.bild (41)

Ibland blir avigan nästan snyggare än rätan.

bild (38)Sen slog jag in grytlapparna i grillfolie och skänkte dem till min syster Korven. Eftersom det var grillpremiär och allt det där.

Nu ska fågeln få en fru.

 

Pioninspiration med extra allt

bild-30I somras hamnade detta garn och dessa pioner i mitt blickfång samtidigt. Den människa som i en sån situation inte skulle tänka “VANTAR!!” är ju inte normal.

bild-31pioninsida

bild (30)Vantarna blev färdigstickade och riktigt hårdhänt tvättade/halvfiltade och ovanstående lilla pyntskiss blev nedkrafsad. Och sen blev jag morsa. Och sen hände ingenting mer på vantfronten förrän i fredags, då Spanarn bestämde sig för att ta en sovdag.

bild (31)

bild (29)

bild (34)

Jag bara lät det ske. Man ska inte hålla på och tänka så mycket jämt.

Igår var jag på Panduro och tjackade mer pärlor.

En halv Viajante

bild (28)Susanna undrade hur jag alls hinner sticka numera. Svaret är att det gör jag inte – frånsett sån här hjärndödhetsstickning där man bara bränner rakt på utan att ens egentligen behöva vara vid medvetande och som man bara släpper rätt ner när Spanarn har vält eller vaknat eller bara allmänt virrat till det. Räta räta räta räta i evighet amen.

Jag gillar färgen väldigt mycket. Den skiftar rent otroligt – ibland är den bara stumt grå, ibland skimrar den i hundra olika havsgröna nyanser. Hur själva sjalen blir återstår att se, den känns mest som ett otympligt skynke i nuläget. Jag tänker mig att min yngsta syster Rainbow Warrior kanske ska ha den. Hon klär sig egentligen enbart i svart (fram till rätt nyligen enbart i svart AKRYL, huga! Hon har dock skådat alpackaljuset nu, så det är lugnt) men det här garnet går i precis samma toner som hennes ögon och skulle vara så vackert mot hennes röda hår, och hon har faktiskt vid ett tillfälle sagt att hon möjligen skulle kunna tänka sig något enstaka kulört plagg. Vad hon nu menade med kulört. Ljussvart, kanske? Grågrönt kanske är för skrikigt?

Jag längtar efter att få sticka nåt svårt. Eller åtminstone en sån här. Jag vet inte när jag såg en vackrare kofta senast. Men vi vet ju hur det blir när jag ska sticka nåt i Shelter.

Provisorium

God fortsättning på er!

Nu har vi baxat in oss själva och våra tillhörigheter i vårt lilla hus. Eller lilla och lilla – vi bor nu mer än dubbelt så stort som tidigare, men ett nätt radhus är det likväl, med liten, liten täppa framför och aningen större bakom. Vi trivs nåt så in i helskotta och julen var fin. Min syster Korven bor med make och Kommandora samt Kapten bara tvåhundra meter härifrån, och hon ställde till med rejält julkalas.

Men nu är det nytt år och dags att försöka komma i ordning lite. Det står fortfarande lådor överallt, men i helgen som var tog mamma och jag äntligen upp mitt garn och därmed decimerades lådantalet med åtta. Gött. Hallen på övervåningen ska, åtminstone tills lille Spanarn är stor nog att börja demolera på riktigt, vigas åt mitt garn och min Shakespeare. Jag är så lycklig över detta. För 20 år sen när Korven och jag var studenter och delade en helt enormt stor rivningslägenhet hade jag ett eget syrum, men efter det har allt mitt handarbetsrelaterade av utrymmesskäl alltid fått ligga nedpackat och undanstuvat. Nu blir det alltså andra bullar. Jag får ett hörn att ställa ett garnskåp i!! Och i ett annat hörn blir det sticknings- (och sagoläsnings-) fåtölj och hyllor för handarbetsböcker och Shakespearesamlingen. Och liten stereo så att det kan bli lite öronspis också. Det är ett ljuvligt rum, ljust och lätt, och det ska bli underbart att få det klart. Men då gäller det att hitta GARNSKÅPET först. För ett tag sen trodde jag att jag hade gjort just det. Men förälskelsen svalnade rätt fort och dessutom gick fanskapet inte att få upp för trappan, så det tjänstgör nu som matsalsskåp i stället. Få se om det får fortsätta i den tjänsten eller om jag säljer det vidare. Jakten fortsätter. Och under tiden ser det helt enkelt ut så här:

bild (27)

Jaja. De där korgarna, alltså… De ska bli leksaksförvaring inne hos Spanarn sen. Men det går ju an tills vidare. Och det var oerhört inspirerande att – bokstavligen – se sina skatter i ett nytt ljus. Jag satt hela förmiddagen och bara tittade på allt jag har samlat på mig och fick tusen nya idéer.

Morgon och kväll trålar jag Blocket i jakt på mitt skåp men de bästa godbitarna ryker ju på en minut. Kanske skulle jag allra helst vilja ha nåt sånt här, men Norrgavel + föräldrapenning är en ekvation som man inte kan annat än skratta hjärtligt åt.

              Bild lånad från www.norrgavel.se

Bild lånad från www.norrgavel.se

Det skulle vara roligt att se hur ni i min lilla tappra läsarskara förvarar ert garn. Berätta! Om någon skulle orka blogga om det och länka till inlägget här i mitt kommentarsfält skulle jag bli jätteglad!

Nu ska jag försöka göra nåt åt klädkammaren.